Det hände sig, en gång i tiden ; att, från kultureliten, utgick ett påbud;” att hela landet skulle sekulariseras och var och en skulle , i sin stad, vrka för att advent, som i generationer, inneburit en väntan på frälsarens ankomst, skulle revideras till en förväntan på Den nya frälsaren. En gammal turkisk biskop,; s:t claus, som i Amerikansk, nydaning i clownkostym,skulle representera den nya tidens, frälsare. Av kultureliten över all folk, stadfäst och vederbörligen bemyndigad att företräda den nya frlsningen. En frälsning som icke längre vorden kravlös och av nåd oss given.
I de gamla templen, där hosiannaropen skallat i generationer, besjunges den nya frälsaren; sancta klaus/jultonten, med dissonanns i både ton och budskap.
Detta skedde vid en tid då änglarnas sång för Herdarna i den förstajulnatten, inte längre, ansågs lämplig då änglar, ade en svagare social status än tomtar och troll, som åter tagits till heder i den reviderade ooch sekulariserade folkkulturen.
Bu sjunga vi icke längre;” gå sion din knung att möta!” Vi sjunger glatt h frejdligt; ” gå, svenskar din tomte att mötai köpcentrens välfyllda rum.”
Det är förvisso så att; trots nya julsånger, kan inte Tomten, ge oss Julen åter.