Tommys

DET FINNS DE SOM HAR DET VÄRRE…..! Detta måste vara det enskilt sämsta råd man kan ge till en människa som drabbats av sjukdom eller olycka. Att få höra att det finns andra som tydligen; ”skulle vara lyckliga i samma eländiga situation” är knappast något trösterikt när vardagens demoner klöser någon på ryggen. Att då skuldbeläggas för att eländet inte är nog utpräglat orsakar inte någon eufori utan lägger endast ytterligare sten på bördan. För snart tio år sedan drabbades jag av en stroke och har sedan dess fått kämpa med att finna något som liknar en normal vardag. De, troligtvis, välkonstruerade hjälpmedel som ställs till mitt förfogande har mer och mer bidragit till min stigmatisering och skapar snarast en motvilja hos mig än en glädje över den hjälp det engång var tänkt att vara. När jag efter ett rikt och innehållsrikt liv i en kreativ miljö, inte längre rår mig själv och hänvisats till insatser från anhöriga och andra för att livet överhuvudtaget skall kunna kallas ett liv finner jag det synnerligen anmärkningsvärt, besvärande och irriterande att, i vardagen, mötas av denna märkliga attityd, att jag inte skulle ha rätt att beklaga mig, att sörja och att förbanna den olycka som gjort mig till en märkt, marginaliserad varelse vilken inte bevärdigas ett civiliserat, socialt bemötande. Vid möte med människor i vardagslivet tilltalas oftast den som kör rullstol än den som sitter i densamma. Man behöver inte mycket fantasi för att förstå det förnedrande som blir lika tydligt som all form av diskriminering som blivit accepterad och så kallat; politiskt korrekt. När jag var hemkommen från tre månaders sjukhusvistelse och drömde om allt jag ville återerövra, min vardag, mitt arbete mina intressen och drömmar, togs jag hårt i örat av ödet. Jag Jag dristade mig att, med min rullstol, rulla fram till mitt piano för att få uppleva ”levande toner” igen. Men det enda som uppstod var en ödesfylldtystnad av döda toner och mina förlamade händer förmådde inte annat än fånga upp mina tårar som i sorgen över min oförmåga vätte mina händer och h tangenterna. Det behöver knappast förklaras hur meningslöst det är