spegel spegel på väggen är en berättelse om en vanlig lycklig människa.
detta är ett försök att beskriva ett vanligt och lyckligt liv utan alltför många, besvärliga och besvärande barndomsminnen.Spegeln kan upplysa mig om det jag har bakom mig och den kan blänka till med reflexer och reflektioner, som kan vara riktigt upplysande. Därför har jag valt denna titel. Eller rubrik.
Mycket av dagens litterära alster förefaller vara baserade på
personliga upplevelser av svårigheter och problem vilka skapat
Rent terapeutiska skäl till författande. när jag började med synopsen till denna skrift, hade jag en annan titel att arbeta med, jag tänkte kalla den; ”utan tistlar i buketten.” men det fungerar bra som underrubrik och ytterligare an vinkling av budskapet från en nöjd människa.
inom kulturkretsar talar man idag t o m om en ny genre:
”eländeslitteratur”. mina reflektioner börjar i minnet av en ”mjölkpall” på vägen mellan Haparanda och Seskarö. jag cyklade ofta den vägen och dessa rödmålade stadigt byggda avlämningsstationer för de lokala mjölkböndernas dagsskörd av klöverlikör, var utmärkta rastställen för vandrare och cyklister. Under det täta virket kunde man söka skydd mot regn och rusk medan man tog en liten paus i framfarten. Vid en sådan rast satt jag och läskade mig med en, i Nikkala inköpt, trocadero och började tänka och observera världen runt omkring mig. Jag satt på en mjuk, ljusgrön grästuva och matade mig själv med rivalkola samt betraktade spåren i det lösa, dammiga gruset vid vägkanten. spåren från min resa. som nu var avtryck i dammet vid sidan av den gamla vägen riks13. Men det slog mig att: vi visar ett alltfört stort intresse för det vi lämnat efter oss i form av spår i vardagen och historien, vilket medför att vi får backa in i framtiden och det är ingen rekommendabel färdmetod. Då slog det mig hur lite avtryck vi ibland har möjlighet att lämna efter oss på vår färd genom livet. De flesta önskar nog att livet de levt har gett mer avtryck i tillvaron än ett grunt och dammigt cykelspår som kommer att försvinna när vind och regn fått härja ett tag. Men det slog mig att: vi visar ett alltfört stort intresse för de vi lämnat efter oss, så ung jag var kom dock ett bibelord för mig: ”gör er inga bekymmer för morgondagen, var dag har nog av sin egen plåga. se på liljorna på marken och på fåglarna under himmelen”.
som en liten motvikt mot den s k eländes litteraturen, vill jag i enkel biografisk form berätta om det goda livet, om den stolta, kärleksfulla och omtänksamma släkt och familj
Jag fick som min. helt utan krav på motprestation. jag fick det av nåd, alltså; gratis.
Ibland när jag tänker på det, undrar jag vad det finns för legitimitet för mig att berätta om ett liv som inte började i en skokartong på motorvägen
Med utspätt vatten till middag och trasiga leksaker i julklapp. Det förefaller finnas ett, aldrig sinande, behov av ett ställföreträdande lidande hos det folk som lever i mellanmjölkens landet ”lagom” där allt är tillrättalagt och ordnat av, i bästa fall, välvilliga myndigheter och politiker som ser till att vi äter 5-6 skivor bröd om dagen, förutsatt att det inte är onyttigt vitt bröd förståss. detta folk som, på snörräta led , i fotriktiga skor, kontrollerar om livet är vdn-märkt, svanen –märkt, s-märkt och allergitestat, behöver kanske en dos elände från någon, med vilken, de kan identifiera sig en kort stund i sin ombonade och velourpräglade myshörna till tillvaro. För att bringas till en riktigt djup insikt i ämnet rekommenderar jag läsning ur bokhyllans dammigaste volym: bibeln, gärna Matteus-evangeliet. där beskrivs lidandets lidande, vilket dessutom kan lära oss något på riktigt.
Mina kärleksfulla föräldrar, välkomnade mig och mina syskon till denna värld med all den glädje som var möjlig. vi kände oss alltid efterlängtade,
Önskade och älskade. visst upplevde vi i våra barndomskamrater att det inte var lika ljust på himmelen i alla familjer och åren skulle visa oss
också att:”efter solsken kommer regn”.
döden kom på besök
en ovanligt vacker höstdag på det tidiga 60-talet kom döden på besök. Det var på skolgården i vår lilla stad
där fanns det två gungställningar av grovt timmer som, trots impregnering, lidit under tiden och vädret på ett sätt som gjort dem mindre lämpliga att belasta med gungande skolelever. Eftersom det var en vacker höstdag var i stort sett alla elever ute på förmiddagsrasten Plötslig hör vi ett ordentligt brak och ett skrik. Alla vänder sig mot den sammanstörtade gungan och skyndar dit. Den syn som mötte oss kommer nog ingen att glömma. Under den nedfallna grova överliggaren låg en av våra skolkompisar med huvudet i den grop som många gungandes fötter skapat i gruset. Gropen var dessutom fylld med blod.
den trettonårige ynglingen hade inte haft en chans. Den tunga bjälken hade spräckt skallen på honom. Den kompakta tystnad som bredde ut sig på skolgården var nästan fysisk. När sedan ambulansen körde iväg med honom stod vi alla och försökte hitta stöd hos varandra och försökte förgäves besvara fråga:”varför?” samtidigt som vi blev kusligt medvetna om att döden hade gått runt bland oss alla denna morgon. Den vackra höstdagen blev plötsligt grå och kylig. Utan att hänge sig åt någon fatalism, kände vi nog ändå att vi på något sätt stod i livets kö och det fanns ett slut på den, ett slut som vi en kort stund hade fått skönja och bli medvetna om. det kanske förefaller udda; men döden hade tassat omkring i min tillvaro i många år. Min far blev nämligen svårt sjuk i slutet på 50-talet och skickades hem från sjukhuset julen 1954 för att han skulle få dö hemma. Men han hade uppenbarligen något ogjort eftersom han fick leva till 1992 då han 72 år gammal fick sin vila på Seskarö kyrkogård.Jag skötte själv bisättningen i den släktgrav där jag också skall finna min sista vila någon gång när mitt uppdrag är över. En präst i dalarna lärde mig förstå begreppet:”fädernejorden” det är där vi har begravt våra fäder, vårt ursprung. På denna vackra kyrkogård, med utsikt över det omkringliggande havet har jag 9 av mina förfäder begravda, vilket gör platsen till en betydelsefull plats i min historia.
när jag snart kan lägga mitt 63:e levnadsår till handlingarna, får jag ändå med tacksamhet och glädje se tillbaks på de år som, även för mig och min utveckling som människa och konstnär, varit av oomtvistlig ochs tundtals, dramatisk betydelse.
Denna livsessä har fått titeln spegel spegel på väggen där vilket är en medveten travestering på en viktig replik i en av våra klassiska folksagor.
många i bekantskapskretsen tycker nog att hela monologen skulle varit med, då mina förfäder ända till min fader gärna påpekade sitt fördelaktiga yttre, visserligen med tonvis med ironi. Detta uppfattade jag nog tydligare i yngre år, vilket mina söner bekräftande påpekar än i dag
att; jag inte tillhör den ironiska generationen. Vilket jag bestämt avvisar.
Att denna ”kaxiga” attityd är mer genetisk än betingad. påstår jag efter att hört min kloka svärdotter berätta om mit täldsta barn-barn som en dag
med allvar i rösten säger till henne:”mamma, Gud var nog ganska stolt efter att ha skapat mig!”
-”varför tror du det?” undrade den, mer än lovligt, fundersamma unga modern.
-”jo, men jag blev ju så bra!” var det överraskande svaret. vilket för mig
Rotfäste denna underbara pojke i mitt familjehjärta för evigt. jag kunde inte låta bli att tänka på att mina syskon och jag också måste gjort vår skapare nöjd:då vi blev så bra trots vår lyckliga barndom. tänk att det här med barn och barnbarn är så välgörande, jag har fått lära mig att: ”barn, det kan ju vilken orangutang som helst skaffa, men barnbarn är något helt annat”! jag minns när mitt första barnbarn skulle födas. det var en vacker lördag i Juni och som vanligt så jobbade jag.Jag satt i ett sammanträde med moderaternas i norrbotten styrelse när jag fick veta att det började närma sig leverans. det totala utbrott av eufori och föräldranervositet gjorde mig oförmögen att fungera vare sig som blivande farfar eller politisk tjänsteman, varför en förstående styrelse föreslog att jag skulle åka hem och avvakta slutresultatet i lugn och ro.
jag har i mitt liv haft lyckan att få lära mig mycket och prova på mycket. När jag årligen på alla helgons dag besöker mina förfäders sista viloplatser känner jag , i stilla kontemplation att de länkar på min släktkedja som började för så länge sedan och som utgjorde mallen för det kommande, nu har kopplats ihop av mig som ett schackel mitt mellan de länkar som var och de som komma skall. Denna kedja löper nu genom framtidens klys fästad vid det ankare som med breda flyn skall hålla för grov sjö och vilda stormar.
Dessutom har jag av någon anledning också fått vara lyckosamt framgångsrik i det jag företagit mig. Någon svensk artist knåpade , en gång, ihop en melodi med texten: nå´n där uppe måste gilla mig”.
jag känner att detta har varit en bärande mening ända sedan jag lämnade mitt föräldrahem för att ta mig fram i den ”riktiga” världen på stapplande osäkra ben.
mina förfäder har i sin livsgärning infört gener i min släkt vilka jag haft stor glädje av
vaccinerad mot snö och kyla
att vara född och uppväxt på 65:e bredgraden borde innebära att, en viss immunitet givits mig mot vinterhalvårets värsta plågor. men en händelse från mina tidiga år i haparanda. har, för all framtid vaccinerat mig mot intresset för snö, vinter och kyla, även om en del av mina kära vänner gjort allt för att omvända mig.Det var en tidig morgon i februari i början på 60-talet. vi vaknade av ljudet från moderns tidiga förberedelser för sina bakbeställningar, med det märkliga var att det inte kom in det minsta lilla ljus genom fönstren. Vid närmare besiktning visade det sig att; det snöat alldeles ovanligt tarvligt den föregående natten och hela nordsidan på vårt hus var snötäckt med svö ända upp till takrännorna. Vår handlingskraftiga moder lyckades åla sig ut genom badrumsfönstret i bästa Alcatraz-rymningsstil och gräva sig ner till ytterdörren för att till slut öppna för världen.vid det tillfället bestämde jag mig för att snö är ont och att visa sin uppskattning over detta meteorologiska misstag genom att förlänga sina fötter med livsfarligt halkiga plankor är, för mig, rena stolleproverna.
min morfar mar spelman och musikant vilket medfört att mina kloka föräldrar med föräldrars kärleksfulla uppmärksamhet, tidigt förstod att musik var viktigt för min utveckling ill en kreativ individ och vid sex års åldern, fick jag möjlighet att närma mig detta spännande kulturområde.
Då jag erbjöds att ta musiklektioner hos en gammal frikyrkopastor i vår hemstad. han ledde mig varsamt in i den, av mystiska tecken och begrepp fyllda, musikvärlden och lärde mig förstå dessa förvirrande prickar och krumelurer på de tätt linjerade notbladen.den glädje, jag fick uppleva när jag en gång förstod vad han menade med begreppet :”levande toner”. Önskar jag att fler skall få uppleva. Kort därefter fick min broder samma möjlighet vilket medfört att det alltid funnits någon sorts underhållningsförväntan på min bror och mig i vårt umgänge i hemmet.Detta har vi som amatörexhbitionister, inte protesterat emot då det snabbt visade sig att det fanns en upplyftande och mentalt belönande upplevelse i att se andra människor uppleva ansträngningarna positivt samt även visa sin uppskattning. Som ung rock-och pop-musiker i vår lilla stad hade jag fått smak för detta med att underhålla genom de många musikevenemang som erbjöds i den lilla norrlandskommunen, även om mitt band för det mesta drog runt i norra Sverige och Finnland och underhöll publik i vår egen ålder. Även till de musikevenemang som anordnades i vår lilla stad som inbjöd man även oss fullblodsamatörer. Jag kan försäkra att applåder och uppskattning är lika viktigt och stimulerande för mig som för de stora scenernas giganter. det kan förefalla som en klyscha men publikens applåder och uppskattning var och är en belöning mer värd än de magra gager vi hade möjlighet att förhandla oss till.
plogvakten
jag måste i sammanhanget få berätta om känslan när hela publiken plötsligt försvinner.
I dessa nordliga trakter där vi lever med tio
månader kall vinter och två månader dåligt sparkföre, händer det att den nöjeslystna orginalbefolkningen vågar gå i klinch med kung Bore och söker sig till
byarnas nöjeslokaler vilka oftast är ”folkets hus”. Vid ett tillfälle när vi hade lyckats fånga publikens hela uppmärksamhet, kommer det en man inrusande och ställer sig mitt på dansgolvet och skriker: ”Plogen!”
En av bygdens,initierade, män berättade efteråt att det var ”plogvakten”.
men vad i höge farao skall man med en plogvakt till? I andra delar av landet nöjer man sig med krogvakt. jo, det är så att till dessa tillställningar ute i de mindre urbaniserade delarna av vårt land medbringas ofta egen skaffning då serveringstillstånden inte delas ut lika rundhänt som vallöftena eller lika lätt och välvilligt som i tätorten. Detta medför att den närmaste lokala snödriva får tjänstgöra som kylskåp och förvaringsutrymmen då flaskor i mängd trycks in i plogkanten innan dansen tager sin början. och så utses en ”plogvakt som skall alarmera ifall
någon nitisk plogbilsschaufför tar denna mindre väg på allvar och därmed riskerar att fördärva helgen för många törstiga själar.
reaktionen hade inte kunnat vara snabbare på någon av lönnkrogarna i chicago när polisrazzian var ett faktum.På nolltid stod vi ensamma på en scen i en lokal som var lika tom som utomhusbadet på orten,ndagen före julafton.
Efter ett tag återvände publiken; en del lyckligt leende andra mindre
lyckliga, men alla med rosiga kinder och hög puls. det vi lärde oss denna gång var att: om applåderna tystnar och beundrarna och publiken försvinner, är det inte nödvändigt att det beror på mig. Ibland har ”yttre.faktorer” ett stort och avgörande inflytande på vår vardag. även när man gjort sitt yttersta och tror att man tagit med allt i beräkningen kan yttre omständigheter ställa allt välplanerat på huvudet.
syftet blev gott
att vara född och uppväxt på 65:e bredgraden borde skapa en viss imunitet mot vinterns alla negativa parametrar. när kylan tog en halvneson på oss sökte vi oss till de humbla nöjen som kunde bringa själslig värme till oss. På tal om musikaliska äventyr vill jag berätta om en lite speciell tilldragelse vid stadens läroverk. bakgrunden var att min goda och påhittige broder hade mångas förtroende som någon sorts tonårs terapeut. man kom till honom med personliga funderingar av allehanda karraktär. E n av vår kompisar hade
”betuttat” sig i en ung dam som gick i broderns klass och i sin nöd konsulterade han brodern om lämpliga sttrategier för att kunna närma sig föremålet för sin ömma låga. efter en stunds brainstorming var man överens om att en naturlig arena för ett möte, skulle vara en skoldans. Sådant ägnade sig skolundomar åt på den gamla goda tiden då rektorn fortfarande var en auktoritet med eget utnämnt uppdrag att fostra stadens unga ämnen till män och kvinnor
Problet var bara det att; vår rektor inte gav tillstånd för skoldanser hur lättvindigt som helst och det hade hållits en sådan för inte alls länge sedan. När dysterhetens mörker lägrade sig över den nedkärade vännens sinne, kom den förlösande idén från brodern: ”vi ordnar en musikgala och skänker pengarna till Lutherhjälpen”. löd receptet och säg den rrektor som kan säga nej till något så behjärtansvärt. Med alla de musikgrupper som vuxit upp i staden var det inga svårigheter att få deltagare till evenemanget.uppmärksamheten uteblev inte. också kvällsdraken expressen skrev en liten ruta om:pop-och rockbanden som spelade ihop över fem tusen kronor till lutherhjälpen. en stolt rektor överlämnade det insamlade till den lokala representanten för helighetsverket. Den kärlekskranka kompisen fick däremot ingen utdelning på satsningen.men med ett öppet sinne, kan varje tillfälle i livet bidra till det goda, även om det inte primärt avsågs.
från strandparken till Liseberg
under de nästan tio år som min familj och jag bodde i Avesta i dalarna hade jag en gospelgrupp i församlingen. denna 18-manna grupp av blandad kör och god instrumentalisering, visade sig riktigt framgångsrik med såväl skivinspelning som turnéverksamhetpå agendan. En av höjd- punkterna var när vi i samband med en turné på västkusten, fick tillfälle att uppträda på Liseberg tillsammans med sådana storheter som Arthur Eriksson och Jan Sparring. Av detta framgår att det var ett arrangemang för andlig musik”, inte för att jag kan beskriva skillnaderna mellan andlig musik och profan musik annat än genom lyriken det viktiga är ändå att komma ihåg min första musiklärares undervisning om ”levande toner”.Då kanske det finns andliga toner också!?
den ”födelse” in i musikens värld som jag fått uppleva innebar att jag kände att jag måste dela med mig av det på något vis och det skedde genom att jag själv började undervisa i musik samt tog initiativ till att ett antal musikgrupper föddes i kommunen
det fanns inget vuxenmotstånd mot detta på något sätt även om det på ungdomars vis, dundrades på ganska friskt ibland. Nu har jag fått mig berättat att många i många år upplevde tacksamhet över det som dessa engagerade unga människor tillfört det lilla samhällets kulturliv.
att få ta del av dylika tankar är synnerligen välgörande och uppmuntrande, i synnerhet när jag betraktar min spegelbild idag och ser en gammal tonåring som dessutom ät lite märkt av sjukdom , då jag drabbades av en stroke som tog musiken ifrån mig. en sorg som kommer att ta lång tid att bearbeta. Jag hade kommit hem från sjukhuset efter flera månaders vård. och i osäkerhet om jag skulle få vara med i livet eller ej. Jag rullade fram till mitt piano och satt i min rullstol och upptäckte att jag inte kunde spela längre. jag satt och stirrade på mina orörliga händer och på de svarta och vita tangenterna som jag använt så mycket och överväldigades av en avgrundsdjup sorg. Med tårarna rinnande ned på tangenterna kändes det som om en del av livet amputerats.
men de decennier då jag fick glädja min omgivning och mina medmäniskor med de gåvor jag fått är oerhört betydelsefulla i den bakgrund som jag kan och vill uppleva i den spegel jag för stunden letar efter bekräftelse och ljus.
coacher
bevara mig för alla som kommer med råd om hur jag skall möta min vardag och de nya hinder jag fått erfara genom min sjukdom. även om uppmuntran, i sig är positiv och glädjande, måste jag och andra i samma situation hitta egna förhållningssärtt till vardagens prövningar. någon sade, redan på sjukhuset, till mig att: ”ribban nu ligger mycket högre än tidigare.” På detta replikerade jag: ”ett fullständigt ointressant påpekande, eftersom jaginte bestämt mig om jag skall hoppa höjd eller dansa limbo. problemen löser man när dom flinar en i ansiktet men det behövs en bestämd och egenbeslutad hållning till dessa.
Att mina förfäder försett mig med dessa gener är troligen grunden för
mitt liv som ”artist och ”underhållare”, men utan min tålmodiga och ständigt uppoffrande mor och far, hade spåren blivit betydligt grundare vilket skulle gjort bearbetningen av sorgen över min förlorade musik, oändligt mycket svårare. som jag nämntdrabbades min fader av sjukdom, ganska tidigt i livet och förutsades avlida i början på 50-talet, vilket gjorde att modern fick ta hand om försörjningen av familjen. Hon startade ett bageri och fick inte många timmars vila under närmare tjugo års tid. ändå fick mina musikkompisar och jag använda vårt kök som repetitionslokal. Att det ständigt fanns tillgång till nybakade godsaker bidrog säkert till att ingen missade något rep-tillfälle.
bbjud gärna bagarbarn på bullar
Det sägs att man inte skall bjuda bagarbarbarn på bullar.
men som bagarbarn vill jag bidra följande tillrättaläggande ur livets arkiv:
En vinterdag i början på 50-talet kom en av familjens vänner på besök och hade med sig sockerbullar från ett annat av stadens bagerier
omtanken var ju god men när bullarna lades upp på köksbordet, utbröt det stora bullslaget. min broder och jag kastade oss in i ett handgemäng, likt kallabalkiken i Bender, om dessa annorlunda bageriprodukter, vår besökare stirrade klentroget på oss och undrade vad vi höll på med Hade nu vår mor varit av den känsligare sorten hade hon ju kunnat tro att vi inte uppskattade hennes bröd, men så var det deffinitivt icke, men det skadar aldrig att kolla in konkurrenterna. Vi var rörande överens om att dett var mest; vatten och luft utblandat med lite mjöldamm i de främmande produkterna varför vi kände som om denna våldsyttring över ett fat ”luftbullar”aldrig skulle aktualiseras igen
min far, en mycket observant man , lärde sig identifiera mina vänner och bekanta genom att betrakta på dem bakifrån. det var så han upplevde dem då de oftast stod med huvudet inne i vårt kylskåp.
jag har alltid tyckt om att uppträda inför många människor
det sprids en egendomlig myt, inte minst bland artister och offentliga talare, att:”man skall vara nervös inför varje uppträdande”. Jag må bli anklagad för kätteri eller storhetsvansinne, med detta är rent nonsens. vilken normal människa vill i längden ägna sig åt något som framkallar nervositet, obehag och flyktreflexer.Att stå inför en stor skara människor som kommit för att just jag skall framföra något, är en fantastisk upplevelse och en gåva som stärker mig länge efteråt. Men visst har jag upplevt att jag inte varit dragplåsttret. Sommaren 1967 skulle mitt band spela för en kringresande kabaré. Vi skulle var någon sorts uppmärksamhets inslag bland allt det övriga som hände i en av de norrländska folkparkerna. vi gjorde bra ifrån oss och tjejerna skrek på det förväntade sättet det berättades att det hade kommit 25000 besökare denna dag. och jag började känna tyngden av den trekantiga hatten.då såg vi en storvuxen mörkhyad man bana sig fram genom publikhavet och ställa sig nedanför scenen och med kraftfull stämma sjunga med i låten ”stand by me”. denna extra vocalist visade sig vara Cassius Clay, som han hette innan han blev mohammed Ali. då insåg vi alla att den stora folksamlingen inte var där enbart för att lyssna på oss. Naturligtvis gjorde vi allt vi kunde för att fånga vår ”nya” publik även om de nervöst trampande fötterna tydligt förkunnade att de väntade på något annat.
denna tidigare beskrivningen av miljön i vårt hem ger en god bild av den stämning som rådde i vårt hem. Vi bodde i ett kvarter i norra utkanten av den lilla norrbottenskommunen. Villaområdet, som gränsade till stora slåtterängar, var knôkat med ungar som utnyttjade närheten till denna natur. På dessa ängar där det företrädesvis slogs hö till kreatur, var uppfört några rediga lador där det torkande höet förvarades. Dessa lador blev naturligtvis viktiga lokaler för våra fritidsaktiviteter. när över tjugo tonåringar hittar sådana miljöer, finns ingen eftefrågan på ungdomsgårdar eller offentligt tillrättalagda miljöer för aktiviteter. Dessutom tjänade dessa lador med sitt mjuka innehåll, en viktig del i vår sociala uppfostran. när pojkar och flickor i trettonårsåldern tumlar omkring bland svingel, gråbo, timotej och annat som idag orsakar allehanda allergier, hände det att man upplevde sitt livs första närkontakt med det motsatta könet. rätt som det var fick eller gav man en improviserad kram till någon mjuk varelse. en av grabbarna, Janne, som tydligen låg bra till hos Pia berättade för grabbgänget att. han vid ett av dessa tillfällen, fann sig ligga nedtryckt i höet med pia över sig och fick för första gången känna en flickas läppar mot sina.
Som goda kompisar tvingade vi honom att berätta mer, samtidigt som vi började tråka honom på sedvanligt avundsjukt sätt.
”men hon var ju äcklig”försvarade sig janne med en grimas. Vet ni vad hon gjorde?” frågade ha retoriskt för att omedelbart besvara frågan själv;” jo, hon stack in sin tunga i min mun”. men gud så gräsligt var vår unisona kommentar, då är du ju fullproppad av tjejbaciller”. ryste vi samfällt och såg medlidande på vår kompis, men han hade mer på hjärtat: ”jag har upptäckt nå´nting.” sade han med samma tonfall som en kandidat till nobelpriset: ”tjejer luktar mycket godare än killar och så är dom liksom mjukare. Det var en redovisning av Jannes första fältstudier i sociologi och det var med en viss kaxighet han redogjorde för dem.han hade skådat något som vi andra inte kände till, det var nästan som om han berättat om en ”nära-döden-upplevelse”. han hade upplevt det där mystiska och annorlunda som antagligen väntade oss alla i framtiden han viste att han från denna stund skulle kallas tjejtjusare och diverse andra mindre sickrande saker under resten av skoltiden.
även i det hem jag skapade med min egen familj var dörrara öppna.En mörk, stormig kall och regning dag eller snarare kväll, knackade det på vå dörr i det stora gamla huset i Avesta och ute på trappan står två genomblöta genomfrusna unga pojkar som undrade ifall de fick slå upp sitt tält på vår gård. det var två stockholmsgrabbar som bestämt sig för att cykla till en av deras familjers suga i dalarna.De hade trampat 18 mil på en dag och överraskats av det dåliga vädret. En av dem hade kramp i benen och kunde knappt ta ett steg. de fick naturligtvis komma in i värmen. Vi bäddade med ett par madrasser framför öppna spisen på övrevåningen och såg till att de fick i sig lite varm choklad och några mackor. Efter et tag lyckades vi klura ut vad deras föräldrar hette och fick så småningom tag på deras telefonnummer. vi ringde upp dem och berättade att vi hade ett parvilsegångna,djupfrysta stockholmsgrabbar som låg och tinade upp framför vår öppna spis. efter en dryg timme anländer ett par oroliga föräldrar och gläder sina grabbar med sin närvaro. glädjen stod högt i tak och tacksamheten visste inga gränser. egentligen hade vi ju bara gjort det som varje kännand människa skulle gjort. det var lätt att sätta sig in i föräldrarnas situation av oro och skuld för att de släppt iväg yngöingarna på detta äventyr. föräldraskapet och ansvaret upphör inte med åren, det är ett självpåtaget långvarigt ansvar och engagemang som förhoppningsvis växlas över till barnbarn med tiden.
i vårt barndomshem fanns det alltid plats vid bordet och en sängplats till de som behövde,
min moders syskon kallade vårt hem för: hotell ”slink in”.Den värme och generositet som visades alla som kom till oss, har naturligtvis präglat mina syskon och mig. det är ett arv som jag/vi bär med stolthet. Även på senare tid har vårt hem , av bekanta, tidvis beskrivits som: en flyktingförläggning då det ofta var befolkat med en rik provkarta av olika etniska representanter, nu som tidigare, inbjudna eller hemsläpade av
sönerna. Emellertid har detta, troligen, givit oss en tolerans och vidsynthet som förhoppningsvis verkat till det Goda. En vis man sade en gång:det hem som välkomnar främlingar får också besök av änglar! Det har nog varit stora gäng av änglar i våra hem till och från. Jag måste också nämna min älskade syster som dessvärre inte finns ibland oss längre. det var hon som var den stora kulturpersonligheten i familjen och som tidigt lärde min bror och mig nyttan och glädjen av litteraturen. Det skedde handgripligen då hon under kalla, mörka vinterkvällar;mer eller mindre tvingade oss att följa med henne till stadens bibliotek där vi tillbringade många timmar varje vecka. Därmed föddes mitt intresse för det skrivna ordet som jag fick tillfälle att leva ut ett par år då jag av en slump leddes in på den journalistiska banan: jag hade en granne i Floda
i lerums kommun, denne skulle tilldelas medaljer och honoreras för hans insatser inom den norska handelsflottan under kriget. Detta fick jag veta och kontaktade lokaltidningen. Då ville redaktören att jag skulle ta på mig att bevaka den kommundel där vi bodde. Detta blev starten på min andra version av ordets tjänst.Det var inte enbart ett kärleksfullt och varmt hem, viväxte upp i. Det var också präglat av en stark tro. i samband med min faders sjukdom, upptäckte familjen den välsignande styrkan som fanns i tron. Detta har vidare präglat hela mitt liv och min egen familj.
Vid ett tillfälle när min gode farfar besökte oss var jag, enligt trovärdiga källor, tvungen att påpeka det för honom:att. säga:”farfar nu har vi blivit kristna, så om du måste svära får du gå in i pannrummet!” ytterligare en riktigt stor glädje fick jag uppleva då min underbara och goda svärdotter berättade att hon ville utbilda sig till diakon inom svenska kyrkan. glädjen berodde också på att såväl min moder som jag har samma utbildning och yrkesbakgrund.
ett antal märkliga turer av ödet eller någon högre makt, satte min mor och mig på samma utbildning 1980 vid bräcke diakonianstalt i Göteborg.
vi pluggade tillsammans och vigdes till diakoner tillsammans i göteborgs domkyrka våren 1980. detta var en tydlig och logisk fortsättning på att jag bevittnat moderns dop och konfirmation. något som för alltid blivit ett av de livsmärken som jag får navigera efter.
som en lite kuriosa kan nämnas att göteborgsposten, skrev en liten blänkare om denna händelse med sedvanlig göteborsk ”knorr”
rubriken löd: Mor och son vigdes.
i mer än tjugo år sammanlagt jobbade jag inom svenska kyrkan med, företrädesvis, unga människor(konfirmander och kyrkans ungdom).
vid ett tillfälle fick min mor och jag konstatera gemensamt att: vi lärt oss mer av ungdommarna än av alla belästa föreläsare vi drabbats av, vilket inte är ett underbetyg till lektorer och professorer untan en lyckosam upptäkt av det hav av resurser som finns framför ögonen på oss och inte får komma till sin rätt Jjag fick en viktig lektion ev ett gäng konfirmander en gång.
Det var en fjortonåring som indignerat påpekade:”jag är less på att kallas Sveriges framtid av alla vuxna.
”fattar ni inte att vi vill vara med nu!”
en synnerligen klok åsikt, tycker jag än idag. mor berättade gärna om en tankeväckande idé hon fick av sitt äldsta barnbarn en gång på väg till en kyrka utanför västerås. Vägen ut på landet var krokig och besvärlig, vilket fick barnbarnet att fråga sin farmor: Farmor varför är vägen till Gud så krånglig och krokig? detta ämne undervisade hon om i många sammanhang.
lär av barnen
Även mina barnbarn har en god begåvning i att lära den äldre generationen. jag satt och tog del av ett vetenskapligt TV-program med den berömda fysikern Stephen Hawking, tillsammans med den unga pojken. programmet handlade om att accellerera partiklar till hastigheter som kunde förflytta dem i tid och rum. jag frågade mitt barnbarn om han trodde att vi någon gång skulle kunna resa in i framtiden. med en frågande och uppfordrande blick på mig svarade tioåringen: ”men farfar du behöver ju bara sitta still i din fåtölj, så kommer du automatiskt till framtiden!” tänk om man hade haft så¨dana klokskaper i unga år.
jag genomlevde 70-talet
70-talet var. enligt mitt förmenande, ett förlorat decennium.
under denna period fick vi uppleva, moraliskt etiskt och socialt förfall av aldrig tidigare skådade dimensioner. dessutom var modet och kulturuttrycken, förskräckliga. batik tröjor till gröna jeans och orangefärgade medaljongtapeter, säger väl allt. kollektiven föddes under denna era. ofta unga, arga samhällskritiska västerorienterade, USA-hatande figurer i palestinaschalar och näbbstövlar samlades i ”alternativa” livs-och boendeformer, med någon dröm om den totala gemenskapen. Man satt i ring , ägnade sig åt navelskåderi och läste för varandra ur MAO:s lilla röda samt sköljde ner det med Perl Rose eller Parador och det gemensamma ägandet var lockande för utopisterna men oftast förändrades synen på detta när man upptäcke att någon i kollektivet lånat både byxorna och tjejen man hade dagen före. nåja, de våga testa i alla fall.
det brändes studentmössor, behåar och faggor. Det marscherades mot alla nya och gamla orättvisor och den nya pedagogiken tog ett skamgrepp på hela undervisningsvärlden. fri uppfostran, blev frihet från uppfostran och i denna nya socialnihilism bröt anarkin fram som en bulldozer. fri Kärlek var frälsningsmantrat till den unga generationen som knaprade P-piller och rökte bananer.Vägen till den timliga njutningen visste inga gränser, när mellanölet tillhörde de välsignande dryckerna.
trotsallt detta är det en miljö av fantastiska, glädjande och livsbejakande anhöriga som bidragit till allt jag har jag fått uppleva, trots att jag kommer ifrån ett lyckligt ursprung.
mina förfäder: föräldrar, far- och morföräldrar visade goda exempel rörande personlig omtanke och kärlek vilket jag ofta fått anledning att meditera över i tacksamhet. Detta emfaserades när jag för merän fyrtio år sedan upptäkte den unga, sköna dam som skulle bli min livsledsagare
jag har mött så mycket kärlek och hängivenhet att det räcker för många fler inte minst all uppoffring sedan jag drabbades av sjukdom.efter att ha kommit hem efter fyra månaders sjukhusvistelse ville jag uttryck mina känslor i någon poetisk form och många år i Göteborg, hade skruvat till fantasin ordentligt och poemet löd: min livskamrat, om jag är karl-Alfred, är du min spenat. jag tror att budskapet gick hem.
för tusen dagar sedan
det är snart femtio år förrunna sedan min kusin från huvudkommunen kom på besök till vår lilla stad. två levnadsglada tonårsgrabbar var naturligtvis tvis tvugna att hitta på något äventyrligt i det sommarljusa Norrbotten. Vi packade förnödenheter, tält och lite andra nödvändigheter på två cyklar och trampade iväg de tre milen till vår fädernes ö; Seskarö,
där hittade vi en vacker vik med kilometerlång sandstrand och under vid några ståtliga furuor på säkert avstånd från bottenhavets rand, slog vi upp vårt tält och förberedde oss på några vildmarksdygn. då vilkmarksinslagen inskränkte sig till några förskrämda ekorrar och ett gäng renar som ännu inte samlats in av sina ägare, bestämde vi oss för att söka äventyret på annan plats. vi ett tidigare bunkringsbesök i byn hade vi noterat att byns ungdomar planerat en festkväll med dans på folketshuslokalen i byn. Då min urbane och storstadsskadade kussin inte kunde bortse från ett sådant tillfälle att bekanta sig med originalbefolkningens umgängesriter, bestämde vi oss för att hedra byn med ett besök framåt kvällen. när skymningen kröp in över skogen i väster besteg vi våra stålhästar och färdades förväntansfulla den två kilometer långa vägen till byn. redan innan vi var framme vid det gulmålade gamla huset hörde vi mudiken strömma ut genom öppna fönster. min kusin intog salen med den auktoritet som kommer av många besök på Aexandras och andra nöjestempel i den stora staden.
jag följde något försiktigare i hans kölvatten. när jag tar steget in i den, begränsat upplysta lokalen blev jag varse två ting; min kusin som likt en yngre fred astair virvlade runt det bruna dansgolvet med en blond seskarötös i ett fast grepp till musiken från den lilla skivspelare som knastrigt bjöd på ”Only you” med the platters. På andra sidan lokalen i ett av de öppna fönstren satt en mörkhårig ung dam så vackett inramad av det sbleka nattljuset utifrån att jag inte förmåde mig stå kvar vid dörren.Med bestämda steg navigerade jag över golvet och undvek hjälpligt att störa de olika omslingrande parens rituella övningar i takt med musiken. jag gick fram till uppenbarelsen i fönstret och öppnade föntret bredvid, där jag slog mig ner. med den svala bottenviksluften strömmande omkring mig bestämde jag mig för att detta skulle bli min kamrat för en lång tid. Som musiker är man mindre begåvad å fötternas vägnar och dans tillhörde inte mina absoluta nöjen detta rituella sätt att umgås med uppenbara förhoppningar om andra, därpå följande, fröjder föreföll komplicerat såväl socialt som fysiskt. Det var någon sorts övernaturlig förklaring till att jag över huvud taget kommit till folkets hus denna kväll. jag hade ursprungligt förärat min farfar och farmor ett besök och låti mig bjudas på enkopp kaffe, varefter jag via byns kiosk införskaffade mig ett dagsfärskt exemplar av tidningen expressen vilken inte innehöll några, för mig, intressanta nyheter – då heller-! varför jag letade mig till detta festande sällskap. det beslutet innebar att jag i den tidiga morgonen och ljusa sommarnatten gick från lokalen med en bedårande ung, vacker flicka vid min arm. efter denna kväll började min kusin klaga på att det tog så lång tid för mig att åka till byn och göra de enklaste inköp. vid ett tillfälle skulle det inhandlas en limpa och då jag blev borta från stranden i mer än tjugofyra timmar; förklarade han för mig att:”jag var ett hopplöst fall” och föreslog att vi skulle bryta lägret och ta oss tillbaks till staden igen. Nu har nästan femtio år förrunnit sedan denna ”Bella Note” och jag är min kusin ett stort tack skyldig.
för att kort återvända till musiken i våra liv. är jag en mycket stolt fader till två begåvade söner vilka båda frabbats av släktens genetiska störning och blivit goda musikanter medskivinspelningar på sina meritlistor. hela denna musikresa började med att min goda moder trodde på min förmåga och lät mig skaffa instrument och lära mig använda dem. jag kunde ju inte vara annorlunda mot mina barn.
Att de då och då passar på att häckla sin gamla faders konservativa musiksmak, är väl ett tecken på att de utvecklats normalt.
nu har det goda livet ocks bestått mig med barnbarn som, även de,
verkar ha denna gen. vilket är ytterligare ett ämne för glädje och tacksägelse.
i det stora hela har livet försett mig med goda föredömen i förfäderna, många riktiga vänner och en god och kärleksfull familj.Om det gick att buteljera detta skulle jag göra det och dela med mig till många som jag tycker har förtänat det. Många vittnar om att vänner försvinner när sjukdom eller andra svårigheterkommer in i livet. Men i en sådan här situation citerar jag gärna den filosof( kan ha varit Descartes) som sade: ”jag tänker alltså är jag”. Man får bekräfta sig själv i brist på andra.
jag vill å det livligaste protestera mot detta synsätt. det är just i samband med detta, jag fått stöd, omtanke och oegennyttig kärlek vilket burit mig i en mjuk gyllene mitella av goda tankar, för vilka jag är evigt tacksam. Mina riktiga och älskade vänner brukar jag likna vid sjömärken eller landmärken vilka jag som skärgårdsbo och skogsmänniska lärt mig att lita till när gag behöver navigera eller hitta i vildmarken. Kompassen fick jag för länge sedan av mor och far. Ett svårbegripligt inslag i det sociala spelet kring oss som drabbats på något sätt. det är alla som tröstande vill försäkra mig att : Det finns de som har det värre”! det måste vara den mest ointrssanta infrmation man kan få i det ögonblick då allt är hopplöst och oöverstigligt jäkligt. skall man ha dåligt samvete för att det finns människor som har det värre? jag kan icke finna någon logik eller sans och vett i ett sådant påstående. i svårigheten är det alltid mörkt och det eventuella ”ljuset i slutet av tunneln” är troligen inte ljuset från öppningen utan ett annat tåg.
För mig är dettamed sjö-och landmärken direkt löverföringsbart till mina vänner genom tiderna som då får bli mina navigeringspunkter eller ”livsmärken”, när jag nu skall navigera mot en förändrad framtid.I i den nya spegelbilden får alla dessa underbara vänner plats. jag behöver dem mer än någonsin. När livet förändras genom sjukdom eller olycka blir stigmatiseringen än tydligare när vännerna lyser med sin frånvaro. men jag kan försäkra att känslan av genomskinlighet och marginalisering inte är smittsam. en sann vän älskar mig även om jag skulle synas vara en rutig zebra.
jag har aldrig sökt ett jobb
det kanske låter märkligt och rent av oförståndigt att redogöra för en sådan slapp inställning till livet, men det goda livet har givit mig intressanta, spännande och ibland krävande arbetsuppgifter vilka jag, som tidigare nämnts, lyckats med ganska framgångsrikt. Etter mitt arbete på
sveriges monopolTV. började jag studera teologi, vilket placerade mig i
kyrklig tjänst fram till 1992 under studietiden mötte jag en präst från Avesta i samband med en utbildningskonferens och han undrade om jag kunde tänka mig att flytta till Dalarna efter avslutad utbildning.
efter några månader fick jag ett meddelande från församlingen och dess kyrkoherde att jag kunde få en tjänst som församlingsassistent, ifall jag var intresserad. och det var jag naturligtvis. Efter vidare studier och diakonvigning blev jag kontaktad av en ung präst i luleå stift som undrade varför jag, som norrbottning jobbade så långt söderut. det ena ledde till det andra och en dag ringde en av biskopens medarbetare och undrade ifall jag kunde tänksa mig en tjänst i luleå.Vid de laget hade jag lärt mig att jag troligtvis inte skulle komma undan, så jag tackade naturligtvis ja,
och fick en inbjudan att åka upp till Luleå och träffa församlingsmedarbetare och presentera mig. Till saken hör att vi strax innan detta hade investerat i ett ganska stort hus i Floda.Efter en snabb överläggning med familjen och Våt herre, kontaktade jag en mäklare och bad honom sälja huset eftersom vi hade beställt flyttbuss till några dagar senare.
För att göra en lång historia lite mer hanterbar; så gick flytten förvånansvärt enkelt och vi blev Lulebor sommaren 1983
jag jobbade i församlingsarbetet fram till 1992 då en god vän ifrån den pistolklubb, jag var med i, hade information från sin arbetsplats som var moderata samlingspartiets länskansli: det skulle anställas en ny partiombudsman för länet och jag ombads att anmäla intresse för tjänsten. allt intressant och spännande detta uppdrag lagt till minnas arkiv är så mycket att det måste bli föremål för en riktig självbiografi
eller en eldsjäls bekännelser.
nu när jag betraktar min nyupptäckta spegelbild, är jag rätt nöjd med det jag ser,jag är ganska lik min mor inte minst när jag ger mig tid att betrakta det som bidragit till den jag är. trots att jag kommer från lyckliga och kärleksfulla omständigheter jag tycker att mitt äldsta barnbarn Daniel sammanfattade vår gemensamma uppfattning om oss själva, väldigt målande när han en dag till sina föräldrar säger. ” mamma och pappa, jag tror gud blev ganska nöjd när han skapade mig!” ”varför tror du det?” undrade de häpna föräldrarna. utan att tveka svarade åttaåringen. ”jo, för jag blev ju så bra!” jag hade inte kunnat säga det bättre själv. vi måste börja tillåta människor att uppskatta sig själva
trots min goda bakgrund vågar jag offentliggöra mina tankar. Det kanske är så att jag har mitt Getsemane framför mig. men med min bakgrund kan jag säkert möta det också. en klok vän till mig sade att. ”vi måste måla om bilden av oss själva nå´n gång då och då. För många av oss bidrar livet, i allra högsta grad med denna ”uppgradering”. vi behöver bara luta oss tillbaks, öppna våra sinnen och betrakta resultatet
att flyga upp och ner
som norrbottnisk glesbygdsbo har naturen och jakten blivit viktiga delar i mitt liv utanför yresplikterna. och med lite uppmärksamhet finns mycket att lära sig utanför de asfalterade områdena.
vid ett tillfälle när jag var på väg ut till de jaktmarker jag hade tillgång till på västkusten, efter en avlägsen och krokig väg. Plötsligt ser jag i backspegeln en stor svart korp komma flygande en bit bakom bilen. den var jagad av ett gäng talltitor och blåmesar, vilket är ganska vanligt, men det som för alltid blev inristat i mitt minne var när korpen ett femtiotal meter bakom mig till höger, lägger i en högre växel och närmar sig i en väldig fart precis när jag tror att den skall krocka med antennen på bilen gör den en märklig manöver.En jakt pilot skulle säga att. han bankade åt styrbord och gjorde en tunnelroll precis utanför bilrutan och försvann in i den täta skogen till höger med förvånade småfåglar efter sig som inte heller trodde att någon fjäderbeklädd kunde genomför en sådan kamikazemanöver och fortsätta som om inget hänt.det är nämligen så att en fågels fjädrar är ett ingenjörskonstens underverk och är designade för att omväxlande släppa igenom luft och sluta sig helt tätt.
vingpennorna kan liknas vig jalusier som öppnas när vingen rör sig uppåt och sluts när bvingen rör sig nedåt, när nu den stora pippin fick för sig att flyga på rygg, borde den varit helt utan lyftkraft och gått i backen som en testflygningav JAS, men korpen flög glatt vidare och tänkte kanske på
de fjuniga nykläckta som inte blev föräldralösa nu heller. Vad har vi då att lära av denna naturens uppvisning i överlevnadsakrobatik?
jo, att; ifall motivationen finns och målet är synligt, kan vi åstadkomma det, till synes, omöjliga. nu är jag också beredd att flyga upp och ner.
När jag nu vågar betrakta min spegelbild igen, känner jag fädernas gener göra sig påminda över det jag med stor nyfikenhet, betraktar. Mitt barn-barns egocentriska reflektion över sin förträfflighet kommer också för mig med sådan styrka att jag nästan ser en trekantig hatt på mitt huvud och erfar ett franskt påbrå. om det fanns ett kaxighetspris som tilldelades
moderna människor och var månadens- eller årets utnämning av
den trekantiga hattens kandidatur, så tror jag att jag i det ögonblicket skulle kunna komma ifråga. låt mig förklara det här med den trekantiga hatten; det är ett uttryck som jag lärt mig av den yngre generationen, representerad av mina söner vilka menar att: när självgodheten och storhetsvansinnet pockar på uppmärksamhet, börjar någon sorts napoleonsyndrom göra sig märkbar och detta uttryck i menande raljanta ordalag som om man kandiderar till ”den trekantiga hatten”
lite märkligt i och för sig då detta varit ett andligt bekymmer för mig ända sedan min konfirmationstid. jag minns att jag vid ett tillfälle pressade min konfirmationspräst med en , för mig redan då, viktig fundering:
”om jag medvetet utför en god och gudibehaglig gärning. är den då, ur ett andligt-filosofiskt perspektiv ”mindre värd” om jag är medveten om att den är god?” jag fick inte något klart och enkelt svar på denna min undran och trots att jag har femtio år bakom mig sedan dess är det fortfarande en av de gåtor som inte låtit sig besvaras.Varken filosofiska eller teologiska studier har bankat ut detta frågetecken jag lever med. mitt eget svar på frågan baserat på de erfarenheter jag fått av människor och existensiella funderingar ger ändå svaret att:
”en gärnings godhetsvärde baseras på sinnesstämningen vid gärningens utförande och skälet tillatt det sker ett utförande.liksom: ”ordet inte skall återvända utan att ha verkat det, vartill det är utsänt”, lika lite tror jag att gärningen skall skymmas i historiens dunkel utan att ha verkat det till vilket den var ämnad. jag tror att jag accepterar bilden av den trekantiga hatten på mitt huvud så länge mitt hjärta och sinne renas av omtänksamma vänner och min kärleksfulla familj.
med detta vill jag med emfas framhålla att lyckosam kreativitet och humanitär läggning inte enbart kan födas ur generationslång nedärvd
fysisk,andlig och social missär. det finns säkert fler människor som är lyckliga trots en god uppväxtmiljö.
Mitt intresse för skog och jakt ledde mig även till älgjakt.
Det var i samma område som jag mötte kamikazekorpen som jag hade tilldelats ett älgpass en höst. jag skulle bevaka en sänka bort mot grannmarkerna och plikttroget redde jag mitt läger och tillbringade många timmar stirrande ut över den slybeväxta dalen det var bara ögonen som kunde röras, för övrigt gällde det att vara lika sill som Lots hustru efter att hon sneglat bakom sig den där ödesdigra dagen utanför sodom. När man stå på helspänn infinner sig naturligtvis olika behov av alldaglig karaktär och vid sådana tillfällen slappnar, av naturliga skäl, uppmärksamheten på uppgiften. och när nöden gör sig påmind är det bara att följa sina nedärvda reaktioner och ge efter för det inre trycket.
naturligtvis skulle det hända något när jag stod med grönbyxorna nere vid anklarna och lättade på trycket i den varma höstsolen.
En tanke slog mig plötsligt: ”tänk om det kommer någon bakom mig istället. när jag tänkt tanken färdigt sneglade jag bakom mig upp mot skogskanten som jjag inte skulle bevaka och naturligtvis kommer det en stor älgko klampande med en kalv i släptåg. problemet var att jag hade. problemet var att jag hade lämnat geväret vid min ryggsäck ett trettiotal meter ifrån mig. så, vad göra?, jag sjönk ned i mossan som en stilla sommarskymning ochlikt en graciös säl och pytonorm, verkställde jag en helt reglementsenlig ”ålning medelt hasning, bort mot ryggsäcken och geväret. väl framme, reste jag mig med samma grace som en nyfödd giraffunge, jag matade in en patron i patronläget, hittade kalven i kikarsiktet och kamade av skottet, i samma ögonblick som jag kände rekylen mot axeln, såg ja älgkalven vika ihop benen och lägga sig ner på vänster sida. jag repeterade snabbt in en ny patron och gjorde samma sak med det vuxna djure.när jag noterat att de båda låg stilla på backen
drog jag upp byxorna. av detta vill jag lära att, även i de mest planerade och förväntade sammanhang kan framgång skördas ifall jag vågar se mig omkring och tänka utanför det förväntade.
Livet i vardagen har tonvis med lärdom att förmedla om vi bara tillåter oss ett litet oortodoxt betraktelsesätt.
min andra jaktkompis
jag hade en väldigt speciell kompismed mig i jaktskogen.
det var en engelsk springer spanniel från kennel Brigadon och den kull han föddes i , fick alla namn efter berömda Rolls Royce-bilar och min jaktkompis hette Silver ghost, men detkändes lite tungt att gå i buskarna och ropa: #brigadon silver ghost”. så tilltalsnamnet blev; Spökis.
han var en trogen vän med en fantastisk jaktlust. Eftersom springer spannieln är en stötande och apporterande fågelhund blev jag lycklig varje gång han var inne i täta buskage och ”puttade ut” någon tjäder eller orre till mig. Men döm om min förvåning när jag upptäckte att spökis med glädje och intensitet jagade efter hare. eftersom han inte var en skällande hund som drev med skal, hade jag lite svårt att hålla koll på om han var på gång med att leverera något villerbråd åt mitt håll, för att få något bättre uppdatering av han position i skogen, hängde jag en lite bjällra i hans halsband och med ett tydligt plingande runt om i skogarna kunde jag följa hans jakt efter hare. Vid ett tillfälle när det plingade och plongade så vackert där han drog fram, började jag leta mig mot den tilltänkta punkt där hsan rimligtvis borde komma galopperande med en hare framför sig. just när jag segar mig upp på en liten bergskam, kommer en harre i sporrsträck emot mig med jycken hetsande efter, jag ställer mig upp bedbent mitt i körbanan och funderade på hur jag skulle kunna skjuta utan att träffa hunden som löpte ett tiotal meter akter om haren, jag stod still som stockholmsbörsen i januari och lät haren springa mellan mina ben, när hunden planerar samma rutt, sparkar jag honom försiktigt åt sidan, vänder mig om och sjuter haren. Det var en, både förvånad och förnärmad, hund som tittade oförstående och förebrående på mig innan han kastade sig över bytet. trots det goda kamratskapet fick vi skiljas från varandra då spökis ble blind på gamla dar och olycklig över att inte kunna jaga, jag tog min döda jaktkompis, hans favortitäcke och körde ut till de marker där vi jagat tillsammans. I en vacker björkdunge fick han sin viloplats just där ha jagat fram efter harar och gråfågel i många lyckliga år. det kändes bra att få lämna honom där.
en skällande jaktkompis
vid mina skogliga övningar har jag haft flera jaktkompisar av släktet ”canis” den första var en envis och egensinnig drever som visste vad han ville.Vid en jaktdag utanför sågmyra i Dalarna ville han inte ge upp drevet han jobbat med intensivt och därmed försvann ha bortöver skogarna i sydlig riktning när jag försökte kalla in honom efter jaktdagens slut.
mi
det kännds naturligtvis inte bra att lämna kompisen i skogen men det var det enda rimliga att göra. Jag åkte ut flera dagar i rad för att försöka få fatt på honom men endast tystnad hördes i bygden. efter några dagar får jag ett telefonsamtal från polisen i Borlänge.De hade fått ett samtal från ett hundpensionat utanföpr staden där de hade fått in en hund som kommit och knackat på sent en kväll och nu satt på pensionatet och saknade sin ägare. hundar som springer bort är en sak men när de börjar ta in på hotell blir man fundersam. nå ja det var ju bara aytt betala hotellräkningen och ta med jycken hem igen. man skall aldrig undewrskatta förmågan att lösa problem, vare sig det gäller två-eller fyrbenta kompisar.
utskälld av Ingmar Bergman
mitt första jobb hade jag som tekniker på sveriges radio, numera sveriges television. där jag arbetade med tekniken vid produktion och sändning av TV-program. Vid ett tillfälle skulle vi producera ett avsnitt av
”filmkrönikan” med Nils petter Sundgren och en av filmerna som skulle användas var ingar Bergmans ”Scener ur ett äktenskap”. jag hade, tillsammans med en kollega tilldelats jobbet att köra en s k dubbelscanner för att kunna ta del av hela produktionen. Vårt jobb var att besiktiga filmen och ev föreslå tekniska korrigeringar för att resultatet ”i bild” skulle bli så bra som möjligt.Om det nu bara hde varit dessa rutinuppgifter Men vi fick, i sista stund veta att: ”demonregisören”själv skulle närvara vid genomgången. weftersom S R-koncernen aldrig tillät några misstag och dessutom aldrig accepterade att något sådant kunde hända, var pulsen hög redan när vi hämtade ut de dyrbara filmrullarna.
efteråt fick vi veta att när herr Bergmans ankomst anmäldes via vakten;
gick vår teknikchef in på sitt rum och meddelade att:”vi fick ta hand om herr Bergman.Med svetten lackande, gjorde vi det enda vi kunde, vi visade in honom i ett av visningrummen och hoppades att det skulle bli en trevlig stund för honom. Men så lätt skulle vi inte ha det.Efter två minuter kom första utbrottet: monitorn dög inte och miljön var inte den rätta, stolen var obekväm och det fanns inget vi föreslog som verkade passa den upprörda konstnären. då, föreslog kollegan att han skulle komma och sitta med oss i scannerrummet. efter en lång förhandling då vi ”sålde” idén för sallt vad vi var värda, fastnade han slutligen för argumentet att: han hade bästa kollen på såväl filmen som oss i det rummet.
efter att ha rullat in den bekvämaste fotölj vi kunnat hitta i personalrummet, var vi klara att börja jobba infördenna översyn.
allt flöt på och vi resonerade öppet och professionellt om gradationer och gråskalor och berömde ljudteknikernas insatser i produktionen, när hjärtat nästan stannade i oss. i den scen vi betaktade så intensivt var ljudet plötsligt osynkat. d v s munrörelser och talljudet stämde inte över ens. vi trodde att herr Bergman skulle kvävas av ilska. Han studsade upp ur stolen och röt åt oss att ; vi hade fördärvat hans konstverk.
nu var vi som goda ingejörer vana att analysera och lösa uppkomna problem, varför vi plockade ner den aktuella ”kakan, ja, filmrullarna kallades så på vårt interna sotarspråk.Vi började syna filmen ruta för ruta med ett allt avlägsnare hopp om att komma från jobbet i vettig tid.Efter en timmes krävande synande upptäkte vi en skarv.Till saken hör att filmen var utrustad med s k optiskt ljud. I många fall fanns ljudet på ett separat ljudband. men i detta fall var ljudspåret inkopierat på filmremsan vilket för övrigt var en försvårande faktor när den här typen av bekymmer ramlade över en stackars tekniker. Vår systematiska genomgång av filmen gav vid handen att den var reparead med en s k cementskarv, vilket omedelbart befriade ossifrån sabotagemisstankarna, i alla fall i våra egna ögon.
lite detektivarbete hjälpte oss förstå att filmen, som alla andra, hade körts i filmtvätten där någon råkat åstadkomma avkörningen i ett spolbord
det var så att vi inom program och drifttekniken inte var bemyndigade att använda cementskarvning vid tillfälliga repara tioner, vi tejpskarvade alltid. Därmed torde problemet varit ur värden. Alldeles särskilt som vi lyckades få med de scener som var planerade och det blev synnerligen utmärkt och välgjort.men två tekniker som varit på gränsen till sammanbrott och hjärtsnörp, inte fick det minsta lovord eller tack för sin insats.inte ens en ursäkt. vi hade ju ”gjort det som förväntades av oss: ännu en lyckad produktion för SR. Visdomen i detta kan möjligtvis vara att inte förvänta sig uppmärksamhet eller aplåder för att man gjort det som förväntas av oss. visserligen blir det lite trist utan uppmuntran då och då. jag inbillar mig (nej, jag vet) att; jag gör ett bättre jobb ifall jag någon gång blir sedd i min yrkesroll också.
jojkat med Carl Bildt
i samband med valkampanjen inför folkomröstningeninför EU-medlemskapet, hade moderaternas ordförande Carl Bildt bestämt sig för att påbörja den landsomfattande kampanjturnen så långt bort från Byssel man kunde komma i Europa och då hamnar man uppe i Norrbottens mest avlägsna trakter. vi startade i Karersuando som ligger inom Kiruna kommun 18 mil från kommunens centrum Inhysta i ett hotell av mindre glesbyggdsmodell: grapes hotell. skulle vi, tillsammans med ett större gäng representanter för svensk och europeisk press och media, förlusta oss något på kvällen i den lilla restaurangen. en av den lokala samiska orginalbefolkningen ville förära den store politikern en hedersjojk.
Efter väl utfört, och uppskattat värv, ställdes frågan.om det var en svår konst att lära sig. därmed utbröt den stora kulturkallabaliken, då några av traktens söner ville ha hela sällskapet att jojka tillsammans.Ingen i sällskapet har nog varken före eller senare varit med om något liknande.
Över trettio personer, med allvarliga ting på agendan bryter ut i ett flöde av toner och ljud som närmast kan liknas vid en blandning av joddling och storlommars parningslätenmed turboinslag av steroider. Det måste ändå betecknas som annorlunda och minnesvärt att höra rikskända journalister oblygt ge sig hän åt denna nyupptäckta kultur –och känsloyttring. uppenbarligen kan man finna något intressant och värdefullt även om råkar hamna ett par hundra mil från de s k kulurcentrumen. det handlar bara om att öppna sina sinnen.
att bli föräldralös
så kom då den dag då min faders sjukdom blev för mycket för honom och han fic ” fira sin himmelska födelsedag”. detta kom inte som någon överaskning då vi varit, i någon mån förberedda på det sedan 1954
och livet räckte till 1993. vilket i sig ärnågot att ägna tacksägelse åt.
han fick betyda så mycket för så många människor under sina sista levnadsår.trots daglig kontakt och öppna allvarliga resonemang om livet nu och sedan, kom ändå avskedet som en chock.
den kväll jag nåddes av beskedet om fars död var en av de svartaste i mitt liv till dess. jag trodde inte att det kunde finnas något svårare ända till jag en dag nåddes av det hemska beskedet att mor också avlidit.
det spelar uppenbarligen ingen roll vad man kan eller hur man än förberett sig.Detta är tunga chockartade livsupplevelser och det finns egentligen ingen flyktväg. men goda och kära vänner är den bästa medicinen mot det gruvligaste av svårmod. vid drygt 60-års ålder var jag alltså föräldralös. jag hade förlorat min far, min syster och nu min mor och all sorg är tung att bära men att förlora sin mor är nog det tyngsta
jag tror att navelsträngen räcker ända till himmelen. det är därför saknaden är som svårast. men detta är inte slutet på det lyckliga och rika liv, jag fått av mina föräldrar, däremot förpliktar det till en fortsatt god förvaltning i det godas tjänst. en lärdom som livet kan ge mig vid ett sådant här till fälle är: det är nog bra att vi inte kan välja våra föräldrar, och vårt ursprung. det blir så bra när en nåderik skapare får bruka ossefter våra unika förmågor och resurser.
politik långt från bryssel
som jag påpekat här ovan var denna nordliga landsända en sällsynt lämplig arrena att bedriva EU-kampnjer inom. dels p g a det norrbottmiska kynnet: allt som fanns söder om umeälven var avlägset och ointressant och stockholm var ju nästan utomlands.
för en norrbottning kunde bryssel lika gärna ligga på månens baksida.
om dessa ”regionalkramande glesbygdsseparatister gick att vinna för EU-tanken, skulle det fungera med alla i landet boende”tycktes vara
arbetshypotesen.Som partiombudsman för moderaterna gjorde jag vad som låg på min lott i detta kampabjarbete och den dåvarande orgsnisationen. som nämnts fattade Carl bildt tycke för vår landsända och norrbotten fattade tycke för honom vilket medförde ett flertal resor till detta ”anti-brysselområde” vilket innebar intressanta men långa resor i bygder där renen , sedan urminnestider, varit rådande transportmedel.
men den store statsmannen fick även färdas över de snövita vidderna i den moderna acjor som kallas snöskotrar. vid ett tillfälle då Carls son Nils hade fått följa med fadern till detta mytomspunna snörike hände det sig vid en utflykt över vidderna att Nils, vid en paus, ställer sig upp på skotern, blickar ut över, den frusna ödsligheten och säger. ” hördu, pappa, det här med norrland, det är bara för mycket”!
tänk vad barn kan sammanfatta verkliugheten.
EU-ministern på ripjakt
det ar inte bara statsministern som fann glädje i att besöka den sista vildmarken i europa. den nyutnämnda EU-ministern Ulf Dinkelspiel hade vid ett svagt ögonblick avslöjat, för några av oss att han var en ”duktig jägare”. Naturligtvis skulle vi ha honom att bevisa detta, varför vi i samband med ett besök i länet injöd honom till en dag med ripjakt i fjällvärlden. naturligtvis tackade han ja, till denna inbjudan till avbrott i kampanjarbetet och vi kommer överens om att mötas på Gällivare flygplats för vidare transport ut i ingenstans. med chartrad helikoper och rutinerade jaktguider, inväntade vi hans ankomst i ankomsthallen på flygplatsen, då en välbekant stämma stillsamt frågar var Ulf är.
det var tV-reporten Olle Söderholm som uppenbarade sig med ett TV-team. vi försökte att inte låtsas om dem och att inte fråga efter var de fått informationen, det är nämnligen varken tillåtet eller god mediaetikett. Vi stuvade skyndsamt in våra medhavda vapen och ryggsäkar i en väntande sikorskyhelikopter som med god fart förflyttade oss ut över europas sista vildmark. vårt första stopp gjordes vid tjåunajokks fiskecamp, där vi inmundigade en utmärkt luch bestående av norrbootnisk husmanskost; fjällröding med lokala tillbehör. Att samtalet under lunchen uppehöll sig kring jaktupplevelser och europapolitik, var föga förvånande.
efter lunchen är det dags att embarkera nya, något mindre, helikoptrar och förflytta oss ännu längre bort från stockholm och bryssel. ut i den norrländska fjällvärlden.
när vi så småningom landar bland ljung och pors ser vi TV-teamet stå och peka mot oss med sina långa objektiv.Detta stackars TV-team fick springa baklänges framför dessa jagande kändisar i fjällmarkens mossor och ris, för att få de bästa bilderna på den jagande Europaministern.