Enligt medias utsortering verkar samebyarna stå i kö, för att stämma staten.
Dessa stolligheter, blir inte begripligare av det faktum att de begär offentliga medel ur den s k samefonden till detta tilltag. Samefonden:
”Samefonden är en myndighet under Landsbygds- och infrastrukturdepartementet. Samefonden har till ändamål att främja och stödja rennäringen”.
Samefondens medel förvaltas av den statliga förvaltningsmyndigheten Kammarkollegiet. Fonden fylls på med medel som kommer genom bland annat de intrångsersättningar som tas ut vid mark-, jakt- och fiskeupplåtelser som sker genom länsstyrelserna.
Detta är alltså statliga medel (skattepengar), som används till att stämma staten. Hur den juridiska övningen, än utfaller hamnar danna egendomliga rättkostnad i knä på hushållens skattekonton.
Dessutom fråntages stora grupper av befolkningen, rätten att få bruka och nyttja den mark som är statens egendom. Att detta kan öka klyftorna och misstroendet mellan olika intressegrupper i landet är uppenbart och bidrar till ökad utveckling av samhällsfarlig separatism.
Enligt någon allemansrättslig tolkning kan samebyarnas tamboskap, obehindrat nyttja även privat mark för säsongsutfodring. Att på lika villkor, stämma samebyar för detta, förefaller inte möjligt. Inkonsekvensen i detta förhållande mellan, markägare och boskapsskötsel inte är juridiskt, rättfärdigt eller förordnatsamt tadfäst av berörd, myndighet.
Regelverk som saknar förankring hos berörda parter är endast konliktskapande och bör åtgärdas innan större separatistiska tendenser skapar, samhällsfarliga kontroverser.
Mer, tydliga och stadfästa överenskommelse mellan gruppers nyttjande av statlig och övrig mark, torde bidra till att minska framtida, onödig kulturell och juridisk konfroll
Samefonden är en myndighet under Landsbygds- och infrastrukturdepartementet. Samefonden har till ändamål att främja och stödja rennäringen
Samefondens medel förvaltas av den statliga förvaltningsmyndigheten Kammarkollegiet. Fonden fylls på med medel som kommer genom bland annat de intrångsersättningar som tas ut vid mark-, jakt- och fiskeupplåtelser som sker genom länsstyrelserna.
Eftersom ingen av maknvändarna erlägger, aende eller har några kostnader för dspositionen av det som är statlig mark , därhela befolkningen, torde äga tillträde alla tider på året. Så länge , bruket, av statens mark, inte är villkorat, bör allemansräten, gälla, vilket nu också, gäller, privata marker. Privat markägare, kanske blir nästa målgrupp, för kollektiva massstämningar från samebyarna.
Denna utveckling, av sparatism, har vsat sigförödande, i länder som t ex: Spannien, där bastker och katalaner, krävt särbehandig av staten Den hitoriekunnige, torde inse att resultatet av de kraven, Icke är något eftersträvansvär för svenska folket och den Rättdordnning, vi praktiserar.
