· Flickan och trädet
· Förord
· I den unga tonåren upp till konfirmandåldern, genomgår ungdomarna en märkvärdig och komplicerad tid i utvecklingen och mognaden till vuxenblivandet. I nästan tre decennier har jag varit verksam med ungdomsarbete i såväl kyrkliga, som kommunala sammanhang.
· Alla dessa ungdomar har berikat mitt liv med insikter och kunskaper som jag annars hade varit utan. jag vill också tacka min livsledsagarinna som lät mig öppna vårt hem för ungdomarna samt lät mig fortsätta leva i min ungdomliga värld.
· Till alla dessa ungdomar vill jag rikta ett stort, varmt och innerligt tack för att jag fått dela tankar med er, vilka har inspirerat mig att samla dessa i denna bok. Ett stort tack också till min co-driver Katrine Lif som bearbetat manus och verkat som lektör och sakrådgivare.
· Miljön är hämtad från min egen uppväxt i ett litet samhälle i norra Sverige och de skolor jag fått egen erfarenhet av.
· Tommy E Eriksson
· Författare.
· Under aspens krona
· Hon öppnade ögonen försiktigt.
· En skarp solstråle letade sig genom trädets löv och grenar.
· Hon blinkade mot ljuset och den intensivt blå himlen som skymtade genom grenverket.
· Hon visste inte vad som återkallat henne till verkligheten. I den höga aspen rörde sig en trast, från gren till gren, under ivrigt tjattrande. Här vid den gamla ståtliga aspen vid den upptrampade stigen vid bäcken. Här hade hon funnit en reträttplats, ett stillhetens refugium, där tankar och känslor fick vandra i full frihet.
· När skolarbetet blev tungt och enahanda, när omgivningen tedde sig mer oförstående än vanligt; då tog hon sin tillflykt till trädet invid stigen vid bäcken.
· Ibland fick hon nästan en religiös känsla när hon i total befrielse från omvärldens krav, blickar och kommentarer fick sjunka in i en kontemplativ stämning där verkligheten blev intensivare och mer verklig, samtidigt som hon kunde skärma av sig från den och tillåta sig att betrakta den på ett hälsosamt, nästan objektivt, sätt. Vid fyllda 14 vårar var hon på väg in i vuxenvärlden och hade börjat uppleva en viss skepsis mot de förväntningar som fanns runt omkring henne. Hon var en vacker, välutvecklad intelligent flicka med båda fötterna stadigt på jorden; ”utom när hon låg under den gamla grågula aspens grenar med darrande löv och städade ur sitt tankeförråd” sade hon till sig själv. Denna storstädning hade hon upplevt som nyttig och välgörande i vardagen. Någonstans hade hon hört någon påstå att vila och eftertanke var som att städa bland allt det tankebråte som tryckts in i medvetandet. Liksom sömnens drömperioder, städades tankförrådet och innehållet sorterades för att kunna användas effektivare. Huruvida det var en vetenskaplig sanning, eller icke, bekymrade inte henne i denna stillhetens och eftertankens oas. Här öppnade hon själens alla dörrar och fönster så att den fria vinden fick vädra ut allt unket, gammalt och otrevligt som hotande låg undangömt i någon obearbetad tankelåda.
· ”Nu börjar jag bli riktigt djupsinnig” konstaterade hon med blicken fäst på lövens vibrerande hälsning till sensommarens ljumma vind. ”Vinden är en konstig figur”, tänkte hon för sig själv. Inte många vet varifrån den kommer och vart den tar vägen. Men den måste ju ha passerat en massa intressanta ställen innan den trasslade in sig i en den här aspens darrade blad. Tänk om den kunde berätta om allt den har varit med om ”vilka historier man kunde få höra”! Men vem skulle tro mig om jag talade om att vinden har berättat något för mig, jag skulle väl bli hämtad av gubbar i vita rockar och transporterad till någon undanskymd plats där ingen behövde lyssna på mina stolligheter, avslutade hon lite melodramatiskt.
· Hon konstaterade, i rannsakande tankeformer; att hon oftare sökte sig till denna plats under skoltid än under lediga stunder. Detta krävde en förklaring tänkte hon och riktade en uppmaning till sig själv.
· Hon var mycket medveten om sina flyktreflexer som tydliggjordes i skolans krävande miljö.
· Det var inte bara skolarbetet som tyngde henne. Det var i lika hög grad skolkamraternas krav på anpassning till de normer som dikterades av de fåtal personer som funnit ett socialt utrymme för härskande och normbildning. Hon hade längtat efter den stund då hon, som vuxen, skulle få större möjligheter att råda sig själv samt undslippa tonårens artificiella problem orkestrerade av självutnämnda trendsättare med självåtaget socialt tolkningsföreträde. Men hon hade förlorat något av längtan till det livet efter att hört talas om hur, även lärarna, hade liknande besvär att förhålla sig till. Det ryktades, envist, om hur en del lärare utnyttjade långa raster och håltimmar till träffar i plansch- och kartrummet på andra våningen. Hon kände sig både besviken och äcklad vid tanken på att det; inte syntes någon framtid för män och kvinnor att finna seriösa och professionella utgångsmodeller. ”Kommer det att ske något som förändrar detta neanderthalar-beteende”? Undrade hon med en känsla som växlade mellan hopp och missmod. Hennes analytiska rundresa i omvärlden tog sats igen och borrade sig in i det som hon ville kalla; ”acceptansdiskrepans”. Vilket avancerat ord, tänkte hon vidare, ”ingen kommer att förstå vad det innebär; att grabbar, som drar fram bland tjejerna som brunstiga orangutanger, ofta blir hyllade som; ’riktiga fruntimmerskarlar och eftertraktade, unga män’, även om de inte var mer än ämnen till eventuella män”. fastslog Maggan i sitt inre rum. Om tjejer uppträdde på samma sätt blev de, omgående, stämplade som lösaktiga och mindre värda; vilket måste betraktas som; såväl ologiskt; som orättvist. De unga damerna kunde vara riktigt osympatiska och illvilliga i sitt umgänge med andra fickor. Hon hade, vid flera tillfällen, noterat att dessa kaxiga unga alfahannar också var de som var ”styvast i korken” och tvärsäkra i allasammanhang. Det var många som betraktade det som en svaghet att vara ödmjuk och förändringsbenägen.
· Maggan, som hade stor respekt för sina föräldrars klokskap och kunskap, hade lärt sig mycket av sin litterärt bevandrade fader. Dessa kunskaper, brukade hon flitigt i sitt omvärldsbetraktande. Hon tänkte vidare på dessa självsäkra unga mansämnen som fanns att beskåda i skolan, varpå hon tänkte på en passande aforism hon lärt av sin fader: ”den som aldrig, de senaste åren, har förvärvat, eller övergett en uppfattning, bör kontrollera sin puls, eftersom han antagligen är död”. Det var ett favoritcitat hon gärna använde för att med stolthet och värdighet, kunna dra sig ur meningslösa, åsiktstyngda diskussioner. Hon upplevde sin tid på jorden som betydligt äldre än de fjorton vårar som hon bokfört i sina dagboksanteckningar.
· ”Nu börjar jag tänka lika ytligt som så många andra i min ålder”, sade hon till sig själv och bestämde sig omedelbart för att gå och köpa lite trendigt smink och ta upp kampen mot skolans ”prinsessor”. Men hon ryggade tillbaks inför tanken. Hon upplevde det som ett avsteg från sin integritet dessutom drog hon sig till minne en episod från något år tidigare då hon hade följt en väninnas exempel och färgat sitt hår blonda hår morotsrött för att vara trendig. Men hon ångrade sig tvärt när hennes bröder i sarkastiska ordalag frågade henne om hon hade blandat ihop schampot med ketchupflaskan, i det ögonblicket bestämde hon sig för att i fortsättningen gå sin egen väg och vara försiktig med så kallade goda råd, i alla fall vad gällde estetiska frågor. Efter ett halvt år hade ketchupen bleknat och hon kunde se sig i spegeln utan att förskräckas över den stopplykta till frisyr hon burit på ett tag.
· Samtidigt var en mindre grupp, skolelever, på väg ut från skolan i riktning mot stadens centrum, de var ett av de många gäng som ersatte skolmaten med det som staden två kaféer erbjöd. Många valde en hal så kallad butterkaka med en kopp kaffe som lunch. De som valde konkurrentkaféet hade möjlighet att få ett riktigt mål mat eftersom det serverades till gymnasieeleverna, mot kuponger som skolan tillhandahöll. Mången högstadieelev satt gärna i den trånga lokaler och dreglade ikapp med gymnasieleverna som unnade sig kåldolmar, oxjärpar och diverse tillbehör som saknades i skolmatsalen men som fanns i detta, till allmänheten, erbjudna lunchalternativet.
· Gymnasieeleverna i staden fick sin undervisning i den skolbyggnad som sedan länge kallades högre allmänna läroverket. ”det måste bero på att den, med sina fem våningar, är den högsta skolbyggnaden i staden” påstod Göran som hade varit i Göteborg en gång.
· Görans göteborgsfokus innebar att han gärna citerade västkutska tendenser och uppfattningar vilket höll på att sluta riktigt illa vid ett tillfälle då en gammal skolfröken hade fått rycka in som vikarie i det ämne som ännu vid denna tid hette kristendomsundervisning. Göran satt som vanligt längst bak i klassrummet och gungade på stolen. Plötsligt gled stolen undan och han föll med ett ljudligt bra i golvet varpå den gamla fröken md högröd ilska närmade sig honom tar honom i skjortan, lyfter upp honom och skakar honom mot väggen och i upprörd ton, frågade honom ”vad i hela friden håller du på med?” den omskakade unge mannen hackade fram sitt svar ”men kan inte fröken femte budet, att man inte ska dräpa?” överrumplad av detta svar släppte den gamla fröken honom och med väl justerat ansiktsuttryck återupptog hon lektionen som om inget hade hänt som inte var planerat.
· Med omväxlande hot och smicker, försäkrade sig skolans trendelit om sympatier från de som saknade integritet att stå emot detta. Hon avskydde hyckleri och mobbing i alla dess former.
· Det hon fann det märkligt; var att många av hennes kvinnliga klasskamrater, ägnade sig åt att trakassera och mobba de tjejer som de ansåg opassande i de märkliga kodex som de intriganta skapat. Hon kände sig stärkt i sin uppfattning; att inte låta sig påverkas av dessa osympatiska, omogna hycklare, som endast accepterade några få som inte var bättre, eller vackrare än de själva. ”Stackars människor” tänkte hon för sig själv. Hennes integritet stärktes märkbart av dessa analytiska tankevirvlar.
· Pojkarna var inte mycket bättre, de surrade runt de, hårt sminkade, skolprinsessorna, samt visade gärna upp sig på skolgården i sällskap av den som var populärast för stunden. På grund av sin integritet och sociala bakgrund, hade hon fått öknamnet: den obefläckade ängeln. Hon fann det icke värt att kommentera, eller reflektera vidare över. Hon kände bara medlidande med de som inte orkade skapa en bild av sig själv som de, och omgivningen, kände sig bekväma med.
· Det var en pojke som kändes tryggare än de övriga, Leif hette han. Maggan hade länge sneglat på den vältränade mörkhårige unge mannen som, till och med, hade en begynnande mustasch på överläppen, vilket gav honom ett mognare utseende än de övriga 14-åringarna.
· ”Men var för måste alla läckra grabbar heta: ’Leffe’, eller, ’Pirre’ eller ’Tompa’? Det låter som om de planerar en framtid i raggarsvängen eller något annat med asociala förtecken”. Tänkte Maggan, djupsinnigt. ”Leffe” var snygg att titta på, men hon hade ingen längtan att bli närmare bekant med honom, trots att många av skolans unga damer gärna gick vid hans arm och visade upp sig.
· Dessa unga damer som föraktade kläder utan kvalitetsmärken från kända designer. De som ”släppte till”, när de unga lejonhannarna krävde det. De betraktades också föraktfullt av de kvinnliga skolkamrater som jobbade för att få bra betyg i stället för att visa upp sig i de ungdomssociala, rätta miljöerna i ”rätt sällskap”. Det är bedrövligt att dessa unga flickor icke var medvetna om hur omgivningen betraktade och bedömde dem, konstaterade hon för sig själv, som så många gånger tidigare. Till slut har de ingen ung man med förtroende hos, varken den unga generationen eller den äldre, att umgås med, då ”förakt” verkade vara priset för deras så kallade ”villighet”.
· Maggan, nöjde sig med att bevista de klassfester som ordnades ett par gånger per termin, i akt och mening att eleverna skulle utveckla vänskapliga och kamratliga relationer.
· Sofie, en av dessa skyltdockor till skolprinsessor hade hittat på en egen metod för att attrahera de unga herrarna. Det var allmänt känt; att hon klippt bort byxfickornas innertyg och erbjöd pojkarna att stoppa ner handen i hennes byxficka.
· Hon var helt omedveten om att pojkarna kallade henne för; ”tjejen med ”musfällan”. Det var en bidragande orsak till att Maggan inte ville att någon av skolpojkarna, skulle röra vid henne, över huvud taget. Hon hade ändå svårt att säga: ”Nej” När Leffe bjöd upp henne till dans vid höstens
· klassfest, var hon nära att springa ut ur klassrummet där de höll till. Det var dämpad belysning till; i det närmaste, kolmörkt. Det enda ljus som fick tränga in i den mörka lokalen, var det ljus som den ljusa sommarkvällen bidrog med och som letade sig in mellan de fördragna gardinerna. Leif tog ett stadigt tag runt hennes midja och tryckte henne hårt intill sig, samtidigt som han börjar reva efter hennes unga bröst och utan förvarning försökte han kyssa henne. Det var ett klumpigt försök med nybörjarens alla fel. Han höll på att kväva henne med sin stora tunga och hon ryggade undan för den doft av dålig sprit som hon kände. Det var några av skolans tuffaste och kaxigaste unga män som gärna skröt över hur lätt de hade att komma över sprit. Med en känsla av äcklad besvikelse, slet hon sig ur hans grepp och flydde ut ur rummet, ut i friska luften.
· Hon stod länge på skoltrappan, andades in den rena kvällsluften och längtade till sitt träd vid bäcken. Men i den kyliga kvällsluften, bestämde hon sig för att ta sig hem. Tvätta bort den otäcka känslan efter Leifs trevande händer, besöket hos trädet fick bli när en ny dag uppenbarade sig över den lilla staden.
· Bilen som flickmagnet
· En av Maggans studiekamrater, var Ankki som dessutom var en av de som de unga alfahannarna gärna ville ha som sällskap. Eftersom hon föredrog; något äldre grabbar, som hade tillgång till bil, blev de yngre mopedburna mansämnena ratade, med motiveringen att; ”Det är obekvämt att hångla på en moppe!” Ankki skröt gärna med att vara Uffes tjej. Uffe var en av de något äldre grabbarna om hade skaffat sig både körkort och bil. Hon åkte gärna, runt i den lilla staden, med honom och visade upp sig för sina klasskamrater. Bilen som Uffe färdades i var en gammal rostfläckad Peugot med många mil bakom sig, den var inte bara begagnad, den var risig som en majbrasa. Vid ett tillfälle stannade den mitt på torget i staden och vägrade röra sig en tum. Uffe som ville fortsätta turen med Ankki för att testa sin lycka som en bilburen Don Juan, tar sig svärande ut ur bilen tar fram startveven, så gammal var bilen. Han ställde sig och börjar veva av alla krafter men bilen lika svårövertalad som en kylskåpskund på Grönland. Uffe vevade så svetten lackade, han tog av sig hatten som han slängde på trottoaren och tog ett par varv till med veven. Då kom Hulda linkande. Hulda var en välkänd gammal dam i staden. Hon går fram till den högröde ansträngda Uffe, slänger en 50-öring i hatten med orden ”inte för att jag varken ser eller hör ordentligt, men jag tycker att de är stiligt när unga människor ägnar sig åt musik” med förvånad min kliver Uffe in i bilen som nu samarbetar med ett motorljud som bekräftar hans arbetes ansträngningar trots att Ankki tycker att det mer påminner om en låda spik om ramlar ner från en byggställning. Uffe är i alla fall belåten över att få fortsätta sin avbrutna tänka kärleksutflykt och styr bestämt ut från staden.
· I denna lilla stad långt bort från de stora urbaniserade områdena rådde en social kontroll, på gott och ont. Alla kände alla och anonymitet var svårt att uppnå. Men å andra sidan kunde en liten parvel söka trygghet på vilken adress som helst, ifall, nöden så krävde. Nackdelen med den stränga social kontrollen var att; de som hade något mindre seriöst, eller fuffens i tankarna, oftast blev föremål för ”samhällets självutnämnda ordningsmän”.
· I Maggans kvarter fanns det två familjer, med riktiga moralpoliser i förkläden. Dessa hade bättre kontroll på traktens tonåringar, än vad stormakterna hade kontroll på varandra under de kalla krigets dagar. Dessa två förklädesprydda, nyfikna, damer tillbringade mycken tid att bevaka och ”informera” varandra samt berörda, om anomalier i det sociala mönstret och de dolda regelverk som de gärna delade med sig av. Eftersom de båda tävlade om att vara först med nyheter, helst snaskiga sådana, kallades de av de mer liberalt sinnade ungdomarna för; ”morgonposten” och kvällsposten”, viket även var en allmän uppfattning om när, under dygnet, deras observations-pass förekom. Maggan hade aldrig råkat ut för dras nyhetsmonopol och tolkningsföreträde rörande ungdomarnas liv i staden. Däremot hade hon inte kunnat låta bli att le inombords då det en dag uppenbarade sig att båda dessa damers döttrar hade varit ute på den sortens äventyr, som skulle få sitt efterspel nio månader senare.
· När morgonsolens värmande strålar väckte henne, kände hon sig vederkvickt och den föregående kvällens minnen hade, förbleknat som morgondimman. Maggan lät sig stilla väckas till en ny dag, av de välbekanta ljuden från föräldrarnas morgonbestyr och frukostförberedelser. Hon kunde inte låta bli att tänka över vilket gott liv hon fick leva i en trygg och socialt väletablerad familj. Hon och hennes tre syskon hade fått en god uppfostran med respekt för dem som förtjänade den. Fadern var statstjänsteman och modern var kyrkomusiker, vilket medförde att närheten till tryggheten i kyrka och musik var en naturlig parameter i deras unga liv. Dessutom var föräldrarna engagerade i den lokala kyrkokören. Familjens gamla Schimmel-piano, var därför icke enbart en vacker möbel, utan ett levande redskap i den musiklika gemenskapen som även omfattade vänner och bekanta som gärna lyssnade till och deltog i familjens musikaliska övningar. Med denna omgivande tryggheten hade integriteten stärkts, att inga substitut i form av asociala utsvävningar behövdes för att få bekräftelse och bli ”sedd”. Det var en liten stad, hon levde i. Ett litet samhälle där den sociala kontrollen var utpräglad. De informella moralpoliserna var ständigt på spaning efter ”annorlunda och avvikande” beteenden hos, framför allt den unga generationen.
· Genom staden flöt en bred älv på sin väg ut i Bottenviken. Varje vinter var den frusen nog att belasta med traktorer och lastbilar. När våren började bryta upp denna ismassa och vårfloden tryckte på förekom dramatiska översvämningar vilka lade stora delar av älvstränderna under vatten. Vid älvstranden fanns en vacker, anlagd park och en stor betongkaj där livlig båttrafik, under decennier, lagt till vid färder till staden. Denna kaj översvämmades varje vår av en vilt strömmande älv. Detta var en oemotståndlig utmaning för stadens riktigt ”tuffa och hårda” tonårsgrabbar som tävlade i spontan dumhet, genom att cykla ut på den översvämmade kajen. Med tonvis med iskallt älvvatten forsande runt cyklarna, vilka hotade att spolas ut i älven, försökte de imponera på varandra samt på eventuella kvinnliga åskådare. Maggan hade många gånger stått på strandvägen och undrat hur någon, tänkande varelse, kunde vara så sagolikt korkad, att riskera livet för något som detta. Ytterligare ett inslag i staden var; det rikliga musiklivet. Många av stadens tonårspojkar hade, som tidens anda påbjöd, lärt sig spela gitarr. Dessa samlades i grupper, ofta fyra i varje, för att utöva och utveckla musik enligt det senaste influenserna från USA och Storbritannien.
· I den lilla stadens vackra park vid älvstranden fanns en liten utescen, där olika underhållare brukade uppträda under sommarmånaderna. Där fick även dessa lokala förmågor tillfälle att visa upp sig. Stadens unga trendriktiga damer hade anammat kvinnligt publikbeteende från de stora arenorna ute i världen och visste att; när unga långhåriga tonårsgrabbar äntrade scenen med gitarrer, bas och trummor då skulle man skrika och jubla av hänförelse. Detta förekom även i denna, annars så fridfulla, sommaridyll vid älvstranden. Maggan som aldrig förstod meningen med ett sådant uppträdande från publiken satte sig hellre på en bänk, eller gräset i sin hemgjorda lotusställning och tog in musiken och uppträdandet på det sätt man kan göra när man kan uppskatta musiken, arrangemangen, stämsången och de instrumentala insatserna, vilket hennes bakgrund bidrog med. Men, det där med skrikande och exalterad publik fick hon undervisning om av sin kloka fader, som upplyste henne om att det inte var ett genusproblem. Män, i alla åldrar betedde sig likadant på fotbollsmatcher och andra idrotts evenemang innan hon var färdig att ge sig ut i vardagen drabbades hon av en roande tanke: ett modernt popmusikband, var i hög grad eldrivet. Gitarrer, bas och orgel var eldrivna av mängder av kW. Det enda som inte var elektriskt, var ”batteriet”. Nu kände hon sig redo att möta världen igen. Hon småskrattade åt sin egen humor när hon knöt på sig sina mjuka, bekväma smärtingskor av blått jeansliknande tyg. Hon tog sin axelväska av liknande material, hängde den över högra axeln och ropade; ”hej, nu drar jag”! Till det övriga i hemmet och gav sig ut i den ljusa morgonen. Hon sög, girigt, i sig av den rena klara morgonluften. Det hade en renande och uppiggande effekt på henne och fick henne att skjuta gårdagskvällen händelser än längre bak i sitt tankeförråd. Det kändes att hösten var på väg. Luften var hög och började bli höstlikt ”krispig”. Hon var inte helt övertygad om att höst och vinter var de bästa årstiderna i den gamla folkskolemiljön. Skolgården var suterrängformad och bestod av en övre och en nedre skolgård med en höjdskillnad på närmare fem meter. Naturligtvis fanns där välbyggda stadiga granittrappor med ledstänger som skulle bidra till snabba och säkra förflyttningar till matsalen och gymnastiksalen som var belägna på den lägre skolgårdsplanen. Trots detta togs det naturligtvis genvägar över den gräsbevuxna slänten. Detta kanande nedför grässlänten skapade, med tiden, en helt gräsbefriad backe där eleverna rutschade ner i sin iver att, inte hamna sist i matkön. Brådskan till gymnastiksalen var inte lika utpräglad.
· Denna grus- och jordbacke fick en särskild betydelse när sommaren förvandlades till höst och vinter. Det var framför allt skolans tuffaste unga gentlemän som kommit på att; utan tillåtelse, låna vaktmästarens skottkärra. En gammal kärra som rymde mer än hundra liter. Dessutom hade Stadens ståtliga vattentorn placerats på tomten bakom skolans huvudbyggnad. Vid detta vattentorn, var placerat en vattenpump där allmänheten och turister kunde förse sig med färskvatten om behov uppstod. Behov uppstod varje höst bland en del elever, vilka, med vaktmästarens voluminösa skottkärra, tog sig över vägen för att återvända till skolgården med kärran överfull av skvalpande vatten. De var lika försiktiga som om de transporterade nitroglycerin, då de visste att varenda droppe skulle behövas innan deras mission var avslutad.
· Efter en stillsam, men skakig färd anlände vattumännen till skolgården där den gräslösa slänten tog sin början. Efter att ha beslutat var det var lämpligast att inleda projektet. Hällde de de första hundratals litrarna, kommunalt vatten, ner över backen. När så vintern slog till med snö och kyla frös backen till och bjöd, de som vågade, på en snabb förflyttning mellan övre och nedre solgården. De unga lejonhannarna hade dessutom andra planer på sin agenda. De visste att skolans unga damer gärna roade sig med att rutscha ner för denna naturis-kana. Det brukade bli aktuellt när nog med snö hade fallit, för att det skulle erbjudas lite naturlig stötdämpning vid iskanans kanter samt en rejäl ”krockkudde”, som dämpade inbromsningen i slutet av backen.
· Då samlades pojkarna i alla årgångar och väntade in några av de unga damernas vågade utförsåkning. Då kastade de sig efter i backen i hopp om att få riktig närkontakt med flickorna eller, någon av flickorna. Dessvärre nöjde de sig, oftast, inte med lite kontakt. Deras nyfikna händer verkade leva ett eget liv kunde den korta färden nedför isbacken. Det var av den anledningen Maggan aldrig deltog i dessa rastaktiviteter. Hon stod för sig själv och drömde om våren som skulle hjälpa till att avlägsna isbacken och det kalla vintertäcket som gömde det mesta i staden och naturen runt omkring. Hon lät sig med minnenas vingar föras till de vårar hon upplevt. Det började ofta med den euforiska känslan av nytt liv när de vinterskoklädda fötterna första gången på våren fick möta snöfria vägar och trampa på grus och asfalt utan halkrisk. Ännu en höst- och vinterbegivenhet, väntade när terminen varat in i oktober. Det var den årliga julbasaren som eleverna i klasserna sju och åtta brukade få ansvaret för i detta ingick även att utse årets lucia vilket ofta medförde osämja mellan många av skolans självutnämnda skönhetsdrottningar. Maggan hade, trots påstötningar, aldrig ställt upp i denna skönhetstävlan som hon fann både ytlig och trist. Hon menade hon inte ville känna sig som en ko på en boskapsmarknad. Däremot deltog hon gärna i förberedelserna för den basar som eleverna skulle hålla i samband med stadens skyltsöndag som ägde rum de andra adventssöndagen.
· Inför denna hade skolans hemkunskapslärare fått tillgång till skolmatsalen med tillhörande köksutrymmen där förberedande pepparkaks- och saffransbak samt övrigt basarpyssel skulle äga rum. Den rymliga matsalen delades in i arbetsområden md olika uppgifter att lösa. På en plats skulle det bakas lussebullar och pepparkakor, vid en annan plats tillverkades marsipangrisar och tomtar, vid ännu en plats var det fråga om fabricering av smällkarameller och julgranspynt. Nu visade Ankki prov på ett ledarskap som hon annars verkade sakna, hon fick i uppdrag av hemkunskapslärarna att samordna aktiviteterna och se till att alla medverkade till att färdigställa det som behövdes för julbasaren Ankki löste uppgiften å sitt eget lilla vis. Hon kände sina skolkamrater väl och tog därför till ett eget knep. Hon tog först plats vid bakborden och började lite tafatt knåda saffransdeg och kavla ut pepparkaksdeg. Ett flertal av hennes skolkamrater som ansåg sig kunna det mesta bättre än hon kom skyndsamt och krävde att få ta över bakningen, på sammansätt gjorde hon med julpyntarna som just var i färd med att testa dragsmällara till smällkaramellerna dessa unga potentiella pyrotekniker log lite hånfullt när hon lade sig i deras arbete men återtog skyndsamt uppdraget själva och lindade smällkarameller för kung och fosterland. Ett par av smällkaramellsproducenterna experimenterade med att koppla ihop flera dragsmällare frö att få fram en kraftigare smäll och lyckades i sitt uppsåt frambringa en rejäl smäll som fick lärarna att hastigt dra in andan. Göran kastade sig upp genom dörren, när han återvände undrade de övriga skolkamraterna vid pyntverksamheten som han blev rädd ”nej! Hävdade Göran med emfas men jag var ju tvungen att se efter om det var snön som hade smält avslutade han som hade varit i Göteborg.
· När klockan närmade sig sena kvällen tackade hemkunskapslärarna alla deltagande för ett mycket gott arbete och gav ett särskilt erkännande till Ankkis hemtillverkade pedagogik som hade bidragit till att få samtliga i arbete, alla deltagare instämde i lovorden md en spontan applåd vilket gjorde den annars så kaxiga unga damen riktigt rörd och generad. Eftersom hon oftast var tvungen att upprätthålla bilden av sig som den oberörde, obestridliga manslukerskan hade hon undanträngt de mjukare följsamma sidorna hos sig själv men erkände att det gav både glädje och tillfredsställelse att visa upp denna annorlunda sociala kompetensen.
· Basarens syfte var att i samband med julskyltningshelgen göra insamlingar, samt genom försäljning av de tillverkade produkterna samla in pengar till en av de större och välbekanta hjälporganisationerna som var kända i staden. En stolt rektor tog emot pengarna för vidarebefordring till lutherhjälpen, arbetet hade inbringar nästan 8000 kr vilket även uppmärksammades av lokalmedia som deltog vid överlämnandes till lutherhjälpsombudet i staden. Efter den lyckade basaren och det lyckade resultatet vandrade Maggan nöjd hemåt, hon drog in till minnes en kommentar som Ankki hade fällt då en familj hade besökt deras brödbord för att försäkra sig om att förrådet av lussebullar och pepparkakor skulle räcka fram till luciadagen. Mamman i familjen hade uttryckt sin julstämningsglädje i att påpeka ”tänk vad härligt det är att få se unga människor göra något för andra. Det är trots allt ni ungdomar som är vår framtid”. Då hade Ankki med emfas, replikerat ”vi vill inte alls vara begränsade till att vara framtiden vi vill vara med nu. Om inte vi får vara med nu då behöver man inte räkna med oss i framtiden heller”. Med förvånad och överraskad min vände kvinnan sig till sin medföljande familj med orden: ”det är riktigt härligt att få höra genomtänkta tankar från våra ungdomar som: bevisligen, inte enbart tänker på bus och tonårsbekymmer, jag börjar tro att det finns hopp för mänskligheten i alla fall”.
· Torgbusar
· Mitt i staden fanns ett torg med välansade gräsytor, prunkande blomsterrabatter och två enkla små vattenytor där näckrosor samt två stenskulpturer föreställande grodor vilka sprutade vatten. Vid ett tillfälle berättade Göran som hade varit i Göteborg hur den stora fontänen på Götaplatsen brukade fyllas med försvarliga mängder diskmedel av studenterna i staden varpå han föreslog att de kunde ta efter denna trivsamma busidé vilket också blev ett gemensamt beslut varpå diskmedel försvann från några hem och hamnade i händerna på dessa skämtlystna pojkar och flickor. Efter att diskmedel tillförts vattnet började ett våldsamt bubblande skum breda ut sig över gräsmattor och rabatter, Maggan och några till av de som tänkte innan de gjorde saker började fråga om detta kunde vara till skada för blommorna i rabatterna ”åh nej” replikerade Göran ”det sägs ju att såpvatten är effektivt mot bladlöss”, ”men om det inte finns några bladlöss då?” Svarade Maggan och fortsatte med att kommentera sig själv med orden ”men på Götaplatsen har jag sett att det bara finns sten, inte en blomma eller ett grönt grässtrå över huvud taget så risken finns väl att det händer samma sak med våra odlingar!”
· Vidare på torget fanns det två kiosker vid vilka stadens ungdomar gärna samlades på sin fritid. En av kioskerna, en gulmålad trälåda med skjutlucka av glas samt en liten utvändig disk av rostfritt stål, i denna serverades varmkorv och hamburgare. Detta blev, i första hand, samlingsplatsen för de mopedburna unga männen, ytterligare en anledning till att de samlades vid denna plats var att stadens taxiflotta hade sin uppställning vid en stor bensinstation på andra sidan gatan. De unga ständigt med varandra tävlande unga alfahannarna hade utvecklat en något udda tävlingsform när någon taxibil lämnade platsen för något uppdrag skulle den ”modigaste” kasta sig ut i vägen och ta tag i bilens bakre stötfångare och glida med så långt som möjligt. Detta var en syssla som av naturliga skäl endast praktiserades då det rådde vinterväglag att på den hårt packade snön, med endast skorna som glidunderlag, åka efter bilar gav ofta applåder från de övriga omdömeslösa unga herrarna.
· Många var de fundersamma föräldrar som ständigt undrade över hur deras avkommor så ofta kom hem med sulorna bortnötta på sina skor. Tuffhetspriset och berömmelsen tillföll ofta den som lyckades haka på en polisbil och följa med den några hundra meter utan att bli upptäckt. Eftersom stadens unga manliga befolkning uppehöll sig kring dessa kiosker samlade till slut även de unga damerna här dock utan behov av att tävla sinsemellan om farliga påhitt.
· Det fanns två biografer i den lilla staden, vilka tävlade om intresset för cinematografiska celluloidproduktioner av den alternativa verklighet som fick gestaltning i Hollywoods drömfabriker. Den något mindre, men nyare, biograflokalen fick, under vinterhalvåret, tjäna som allmänt nöjespalats. Där bjöds på dans, musikevenemang samt andra kulturella begivenheter. Där samlades stadens ungdomar för att umgås och knyta kontakter med likasinnade. Störst intresse för lokalen var det då någon, mer erkänd, artist eller så kallad ”kändis”, framträdde. Lokalen rymde ett par hundra besökare och fylldes snabbt vid dessa tillfällen. Det hände sig att Maggan också sökte sig till denna centrala nöjeslokal när vintern hindrade övriga utomhusaktiviteter. Som vanligt var publiken som köade utanför lokalens ingång ett galleri av senaste ungdomsmodet. Så väl unga damer som herrar var lika moderiktigt utstyrda som modellerna i den kolorerade modetidningsvärlden. Maggan, iklädd blå jeanskjol och stickad ljusblå olle med hög krage under sin ljusblå poplinkappa, slöt sig till den improviserade catwalk som uppstod under spotlighten från den gamla baldakinen som hängde över ingången. Utan att jämföra sig med de övriga mannekängerna gled hon in genom de två stora svängdörrarna och fortsatte in i själva nöjeslokalen där, kvällen till ära, en populär orkester söderifrån svarade för musiken till vilken ungdomarna hoppades få uppleva närkontakt av högsta graden på det nötta dansgolvet. Maggan tog sin enkla kappa, la den över vänster armen, och smög till höger in mot den bakre väggen i lokalen där hon hade god utsikt över vad som hände på dansgolvet och scenen. Som sig brukligt är var lokalen synnerligen sparsamt upplyst, endast ett svagt ljus från scenbelysning och skyltarna över nödutgångarna, hindrade publiken att röra sig helt i blindo. Medan hon stod där och försökte uppfatta människorna i den, till musiken, böljande massan noterade hon att alla försök att utmana omgivningen med dyra kläder och accessoarer måste ha upplevts helt meningslöst av de dansande skönheterna och alfahannarna eftersom det i det begränsade ljuset inte gick att uppfatta något annat än en riklig variation av gråskalan. ”I mörkret blir alla katter grå” sade hon halvhögt för sig själv, log invärtes och smög ut ur lokalen och ut i den mörka vinterkvällen nöjd med sin egen alldaglighet.
· Maggan drog sig till minnes att de vid något tillfälle i samband med en skyltsöndag i stadens centrum bestämde sig för att skämta med en äldre dam som bemannade tidnings- och godiskiosken. Det skedde genom att de gav varandra uppdrag att efterfråga produkter som de för stunden hittade på i fnittrig gemenskap. Vid ett sådant tillfälle hade Maggan själv fått i uppdrag av vännerna att i kiosken fråga efter choklad med predikatsfyllnad nyfiken på resultatet gick hon fnittrande fram till kiosken och ställde den överenskomna frågan och fick det något förbryllande svaret att det icke fanns någon sådan choklad men att det säkert skulle gå att beställa. När hon fick tillfälle att formulera uppdraget till en av de övriga unga damerna föreslog hon att det skulle frågas om kiosken hade grevé Hamilton i burk, vilket är en sorts piptobak. När kioskdamen svarade jakande på frågan skulle hon kommentera det med ett ironiskt ”men snälla släpp ut honom då”. Dessa små oskyldiga nöjen sysselsatte en hel del av stadens unga befolkning när de icke var under omedelbar föräldrauppsyn.
· Bland de mopedburna som samlades vid korvkiosken fanns Kurre, Kurre hade sällan ekonomiska förutsättningar för att beställa någon varm förtäring i de kalla vinterkvällarna men han hade en egen lösning för att finna sin plats i den korvätande gemenskapen. Innan han bestämde sig för att ta sig in till torget gick han in i hemmets kök, skar sig en redig skiva medvurst vilken han lade på en fransk brödskiva dekorerade anrättningen med senap och ketchup stoppade omsorgsfullt ned det hela i en papperspåse vilken han tog med sig in till stadens centrum där han med sin hemgjorda parisare ställde sig i gänget och konstaterade att det smakade bäst när den fick ätas ute vid korvkiosken.
· När våren gjorde sitt intåg visste hon att de små nya knopparna på den stora aspen vid bäcken, väntade på den där sista intensiva injektionen av solljus och värme, som skulle få dem att spricka ut i rent jubel till vårens ankomst. Stunderna i stillheten under aspens lövverk hjälpte henne att ställa om sinnet mellan denna, förändringarnas årstid, och det sista besöket av hösten. När luften fått en klarare ton och gravis sjunkande temperatur, satt hon åter vid trädet vid bäcken. Hon lät blicken vandra upp mot löven, som nu hade bytt sommarens livsbejakande färg, till karmosinrött. Hon visste att nästa skiftning var en gulbrun nyans som annonserade lövens död, varefter de skulle falla ned och förmultna. ”Hösten är en dödens årstid”. Tänkte hon för sig själv och gjorde en tankeutflykt till de bondgårdar och jordbrukshemman som fanns runt om den lilla staden. ”På dessa gårdar var det rena blodbadet nu” sade hon uppgivet till sig själv och drog sig till minnes de gånger hon bevistat jordbrukande släktingar och fått bevittna höstslakten som ägde rum, just vid den; ”lövfällningens” trista årstid.
· Hon drog sig till minnes hur hon med motvillig plikttrogenhet och lydnad deltagit i den del av gårdsslakten, som innebar att vispa grisblod, för att hindra det från att koagulera. Att hon, med god aptit ätit av den traditionsrika, hemgjorda, blodpuddingen var inget som hon tänkte på de gångerna. Slakterna, medförde också tydliga och ovanliga doftupplevelser som hade en tendens att dröja sig kvar i näsan och minnet långt in på hösten, till dess den friska klara luften fått möjlighet att rena och förnya luktsinnet.
· Samtidigt som hon gladdes åt skiftningarna kände hon ett vemod. Hösten blev med ens en ”dödens årstid”. Blomsterängarna vissnade och dog. Den livliga bäcken skulle dämpas och gå i dvala under det istäcke som redan hade börjat bildas vid brinkens kanter. De småfåglar som inte flyttade skulle inte överleva länge i den kalla och mörka vintersömn väntade dem. Hon hade redan stött på det första offret. En liten talltita som låg död på stigen vid bäcken. Hon hade tagit upp den i sina händer och känt sorg över att hösten innebar detta för så mycket av livet omkring henne, då en tanke, ett minne från konfirmationsundervisningen som hon deltagit i under vårterminen gjorde sig påmint.
· Någonstans nämndes det att; ”inte ens en sparv faller till jorden utan att fadern är med”. Hon tänkte ofta på att döden är lika naturlig som födelsen. ”När ett barn föds, betyder det att det lilla liv som var i mammas mage, som existens, nu var något nytt och det gamla var, i någon mening, dött”. Detsamma, tyckte hon gäller allt levandes förändring. Den ”gamla” formen, dör och något nytt föds. Det var en befriande och ljus tanke, sade hon sig själv och den gamla aspen, vilkas löv blev allt brunare.
· Med denna förtröstan lade hon den vackra svartvita fågeln under en tuva vid stigen och tog adjö av trädet vid bäcken, med ett löfte om att komma åter när livet återvände till våren. Hon blickade mot toppen på den, upp den vagt höstfärgade trädkronan och drog sig till minnes en sensommardag för många år sedan, då hon stått invid en storvuxen tall på sin farmors gård. Hon hade där också tittat uppåt mot trädets krona som var, nästan, tjugo meter högt upp i luften. Hon hade öppnat en kotte som låg under trädet. Den innehöll väldigt små frön till nya tallar. Hon drog sig till minnes hur hon, med in farmor, diskuterat de lilla fröets betydelse, samt reflekterat över hur denna millimeterstora frökapsel kan härbergera allt som krävs för att skapa ett så gigantiskt träd. Farmor, med sin nästan hundraåriga livserfarenhet, påpekade att; ”dessutom måste föret begravas i jorden innan något nytt liv kunde spira. Denna diskussion, om livets uppkomst och mening, pågick i dagar och månader. Maggan kom fram till att det finns en mening och en uppgift för allt som lever, även gamla träd. Hennes grånande gamla asp vid bäcken hade som livsuppgift att skapa ett utrymme för hennes mognad och existentiella funderingar.
· Hon satt bekvämt lutad mot sitt träd sträckte händerna bakom huvudet och kände den grova barken mot sina känsliga fingertoppar, samtidigt som hon betraktade de välbekanta omgivningarna mot söder bredde sig en vidblomsteräng ut sig. Hon såg; timotej, rödsvingel och ängsranunkel växa med inslag av smörblommor och rölleka.
· Mot norr, längs bäckbrinken växte kamomill, fräken och kråkvicker som fick sällskap av de; sällsynt vackra och välsmakande, rubinröda åkerbären som låg utspridda som om någon kastat ut en handfull djupt röda ädelstenar bland de övriga växterna.
· Hon blev lika betagen av denna växternas skönhet, var gång hon fick möjlighet att betrakta dem. ”Vilket slöseri med prakt” sade hon till sig själv och tänkte vidare på att; ”allt detta som nu står i blom och visar sig i all sin prakt, snart skall mejas ner av någon; ’lieman’ för att bli hässjat och foder för hästar och kor. Vilket slut, för denna skönhet” avslutade hon sin tankeutflykt.
· Hösten innebar också en veckas så kallat skördelov, då skolans elever förväntades bistå med skördearbete i olika former. Det skedde i familjernas trädgårdsodlingar eller genom bärplockning. I en del byskolor plockade eleverna de lingon och blåbär som under resten av året skulle serveras i syltad form till pannkakor och annan lämplig matkombination. De elever som inte hade egna skördeuppdrag i familjen, erbjöds möjligheten att bistå med, potatisskörd vid den lanthushållsskola som låg ett par mil norr om staden. Färden dit gick från skolgården i tidig morgon efter att samtliga fått hämta ett paket med två limpsmörgåsar, med ost och prickig korv.
· Samt en termosvarm choklad per par att avnjuta till lunch. Cykelfärden utvecklades, som allt annat på skolan, till en tävling efter landsvägen. Det var ännu ett tillfälle för de unga männen, som gjorde allt för att vinna flickornas uppmärksamhet, att visa upp sig. Den, förmodade, stillsamma cykelutflykten fick mer karaktären av ett linjelopp i Tour de France, än en utflykt en vacker höstdag med syfte att ta itu med potatisplockning.
· Vanligtvis arbetade de tillsammans två och två. De plockade i rottingkorgar, vilka sedan tömdes I så kallade: ”häckar” glesa lådor av grovt virke, där potatisen förvarades luftigt och torrt under höst-och vinter-lagringen. ”häckarna” försågs med identifieringsnummer och namn, så att rätt plockare kunde kvittera ut den utlovade betalningen för arbetet.
· Göran, som var lite extra om sig och kring sig, försökte sätta sin märkning på någon låda som redan var fullplockad. Ett tilltag som förmannen på potatisåkern, uppmärksammade och uttryckte sin ilska över. Ordet; Potatisgris” fick nu en uppfattbar mening när, Göran, inför alla andra fick veta vilken sorts bedrövlig trottoarbonde, han visade sig vara. Dessutom en tjuvaktig sådan, vilket gjorde honom till en ”icke önskvärd kompis” i detta gäng där den ena umgängeskoden efter den andra ständigt prövades.
· Vid lunchtid blev det riktigt tydligt, då man samlades i små grupper och, med en upp och nedvänd potatislåda som bord, slog sig ned för att avnjuta smörgåsar och choklad. Göran försökte charma sig in i Maggans lilla plockargemenskap. Han berättade att han hade varit hos släktingar i Göteborg. De gjorde han med en hemmagjord göteborgsdialekt som inte ens, hade kunnat lura en helt döv göteborgare, med dålig hörsel.
· Men han försökte om och om igen med lite uppsnappad humor; vet ni hur man gör potatis? Undrade ha retoriskt, med en listig blick på de övriga. ”Neej”. Kom det samfällt från gruppen som tittade frågande på honom. ”Jo” sade han med ett tonfall som att han just skulle avslöja universums hemligheter; ”SÅ, gör man potatis”. Ett flerfaldigt stönande och ansträngda leenden var den enda reaktion han inhämtade, trots att han varit i Göteborg. Han lät sig icke nedslås av denna rekyl utan dröjde sig kvar och lyssnade in samtalet som försiggicks mellan tuggorna på limpmackorna och det försiktiga sörplandet av den skållheta chokladen. Maggan, som vanligt suttit och funderat över den värld hon hade omkring sig, uttryckte en allmän undran över lantmiljön; ”Hur kommer det sig att någon vill satsa tid och pengar på att gräva ner och ta upp potatis i alla dessa rader och kvadratmeter”?
· Göran, som hade varit i Göteborg, var snabbt framme med en förklaring;” Dela jordens dragningskraft. Antar jag”. Avslutade han diskussionen med ett västkustskt flin. Förutom dessa försök att föreställa någon sorts glesbygdskopia av Sten-Åke Cederhök, vann han föga framgång som medspelare i något av de olika potatislagen. Maggan noterade att de kvinnliga plockarna gärna sjöng trevliga sommarvisor, även flerstämmigt, medans grabbarna försökte sig på att vissla i kör. Just nu hade de upptäckt titelmelodin ur, den populära, storfilmen ”bron över floden Kwai”. Deras musikaliska förmåga var dem icke till hjälp, troligen beroende på att de saknade denna förmåga, vilket inte uppfattades som någon nyhet av övriga deltagare, vilka lätt kunde drag sig till minnes; de plågsamma musiklektionerna under skolåret. Vid, de återkommande, sångproven åstadkom de manliga eleverna något som närmast kunde liknas vid en körövning i en skatkoloni.
· Efter en, förvirrande, underhållande utflykt till den närodlande miljö som hade inbringat dem en liten, med behövlig, förstärkning av fickpengen, kändes det ”gôtt att vara tillbaka i stan’”. Menade Göran som, en gång, varit i Göteborg.
· Kulturkrock
· Vårvinter var ett, för Göran med göteborgsreferenser, okänt begrepp och en företeelse som nästan helt försvunnit ur hans årstidsminne, ivrigt raderade av hans släktingar på västkusten som gärna skröt över hur vitsipporna blommade medan man vid denna del av landet var glad åt varje solstråle som kunde smälta några millimeter av snötäcket. Vid denna tid kunde man uppleva hur orginalbefolkningen sökte sig till en solbelyst södervägg vid närmaste byggnad och där ställde sig med de bleka vinterkinderna vända mot solen. En syn som även infödda betraktare, så som Maggan och många av hennes vänner, fann både underligt och roande trots att de hyste stor förståelse för denna hyllning till vårsolens återkomst.
· Maggan, tog första bästa tillfälle att lämna den suddgummi- och björnklisterdoftande klassrumsmiljön för att söka sig till trädet vid bäcken. Där slog hon sig ned och fyllde lungorna med den friska, ängsblommedoftande sensommarluften. Hon lyssnade till talltitornas högljudda kör vilken vittnade om att de avsåg att genomföra en omgruppering till sydligare breddgrader.
· ”Jag undrar, hur länge vi får fortsätta att träffas såhär”? Sade hon till den gamla grågula aspen.
· ”Om trettiofem till fyrtio år, kanske ingen av oss finns kvar. Jag vill i alla fall kunna se tillbaka på mitt liv och de dagar jag fått, med glädje och stolthet, över det jag fått bidra med”. Vinden som, som fick asplöven att vibrera, uttryckte det gamla trädets synpunkter, förmodade hon medan hon än en gång smekte den grova trädstammen; ”för att spara minnet av känslan, till nästa år”, sade hon till sig själv. Samtidigt kunde hon inte låta bli att fundera över hur så många människor, verkade blicka mot framtidens horisont, utan mening och mål. Utan drömmar och visioner. Det som alla skulle må bra av; är ett träd, att umgås med. En naturligare och trognare vän, får man leta länge efter”. Avslutade hon sin samtidsanalys av tillvaron. Trädet ställer inga sociala krav, byter inte vänner lika ofta som människorna, de är prestigelösa och egennyttiga, de accepterar ordningen i skapelsen och vittnar frimodigt om den.
· Hon blinkade mot en solstråle som letade sig genom lövverket, ner till henne.
· Hon såg ut mot den sommarblomstrande ängen mot söder och tänkte: ”tack vare att regnet och solen är som en himmelsk kyss till jorden, så uppstår liv som återkommer varje år till glädje för hela skapelsen”, en vacker tanke, sade hon till sig själv, med blicken mot den klarblåhimmelen ”Himlen kysser jorden och då uppstår liv”. Hon kände sig riktigt poetisk och tog med sig sin glädje överkänslan av insikt, när hon stilla vandrade mot skolan och vardagen.
· Hon började i tanken förbereda sig för höstterminens alla plikter och åtaganden. Det var mindre än fem månader kvar till advent då hon skulle delta, med ungdomskören, i alla traditionella adventsgudstjänster. Hon kunde inte låta bli att fundera över sin roll i allt som denna och andra högtider handlade om, det fanns en hel del frågor hon fortfarande ställde angående allt det hon fått lära sig om den kyrkliga traditionen och budskapet. Någonting som hon hade riktigt svårt att förstå var historien om lärjungen Judas Iskariot. Han var ju också en av de tolv utvalda men han var tydligen utvald till uppdraget att vara förrädaren, vilket verkade ”rent tarvligt”. Sade hon insiktsfullt till sig själv. Men uppenbarligen behövdes även det uppdraget ges till någon, annars hade ju hela historien aldrig hänt. ”kan det månne innebära att det även idag finns människor med uppdrag som, i andra människors ögon, verkar obegripliga och ologiska, men som ändå behövs för något större och högre syfte. Och hon tyckte att tanken var tilltalade och borde kännas tröstrik och acceptabel för alla de som funderar över sin uppgift i livet. På sin väg tillbaka till höstens vardag och skolarbetet slogs hon av en tanke över hur många av hennes kvinnliga klasskamrater som hade upplevt rädsla och ångest inför sommarlovet eftersom de under lång tid skulle få leva utan att bli bekräftade som ledande trendsättare i skolmiljön där de fick näring till sitt ego och sin narcissism av de mindre ifrågasättande följen som gärna ville synas i deras sällskap. Hon hade hört talas om en del av skolkamraterna som varit tvungna att uppsöka skolans kurator för att få hjälp med sin ensamhetsrädsla. ”Hur kan någon känna sig utanför och ensam, när det finns så många träd att besöka”! Hon förstod naturligtvis att det krävdes såväl mod som fantasi för att ta emot trädens öppna famn och vänskap. ”Men det går ju att lära sig och träden skiljer inte människor åt utan välkomnar alla”. De var hennes sammanfattande sommarlovstankar när hon vandrade åter i riktning mot den skola där pseudovänskap oh kvasitrender regerade.
· a