Tommys

l Över den nordiska kvällshimlen när jag, för gången, fick möta det liv som var berett för mig. Det liv jag fått i min vård att, under tidens gång, få ge gestalt.

 

Dom stunden flyktar så kulle mina år ila och förr n jag det trodde, skulle min dag till skymning, komma. Det himmelsljus vilket välvde sig över allt levande, bringade mig ett hopp om att bortom det mörka valvet, det fanns ett ljus som glimmande letade sig fram till mig. Med forskande blick sökte jag evigheten bortom horisonten, den tydliga övergången mellan himmelen och jorden. Där bortom borde den evighet uppenbara sig.Den värklighet dit, blott tro och aning blott kunna söka sig.

Vid horisontens rand kan också jag en gång få finna porten till det eviga.

Den dag då mitt uppdrag sin fullbordan vunnit.

 

Må det då ,om mig, kunna sägas, att jag levt mitt liv , till skaparens ära och mina medmänniskor till tjänst. En dag bär jag, i många år beträtt min levnads stig. Skall jag bli varse den vandrare som mig går bredvid. Den store skördaren Döden. Vilken påminner om att : ”allt som lever gömmer dödens frö” och han går före mig den sista biten på vägen mot horisonten. Genom myriader små ljus på himlavalvet lyser Himmelskt ljus och hopp om det ljus som bor i Evigheten. Det ljus som är evigheten.

 

Vägskäl

Skäl till tveksamhet och oro, uppenbarar sig såsom vägskäl utan vägmarkeringar. Vilsenhet och tvehågsenhet uppenbaras i den osäkerhetens dis som omsluter vägens delningspunkter. Lockelser höres, inbjudande, Bortom de erbjudna vägarnas slut.

 

Sierska lockrop, sköra löften om makt och ära utan egeninsats. Den livsvandring som burit hit har emellertid undervisat om att; ” lyckans löften ej är säkra”. Det ljus som lyst vägen för tveksam vandring, flämtar till, varnar och sänker ogenomträngligt mörker över den väg som bär fel. Utan livets ljus går färden mot en avgrund av osäkerhet, felsteg samt oreparabla misstag, vilka icke bär någon välsignelse i sitt följe.

 

En droppe dagg

Likt himmelsk musik från lyrans gyllene strängar

Når solens morgonstrålar ut över daggvåta ängar

En liten droppe dagg fylld med himmelskt ljus

Fångar blicken min.

Den ljuva gyllne solens visa fyller så mitt sinn

I en liten droppe dagg uppå ett blad invid min stig

Jag ser ett universum där öppnas upp för mig.

När dagen så till vila går och Mörkret sänker sig.

Då visar sig All himlen stjärnors många klara sken

I En droppe dagg för mig. I detta universum lyser myriader av stjärnor nu likt frusna ädelstenar

De som från ett himmelen i skymning sen Nu ovan trädens grenar.

 

I daggvåt tidig morgon, med klar och ren luft, får jag lyssna in de morgonkoraler som med åglarnas lovsång till trädens djup orgeltoner som vnden pelar för hela skapelsen, finner jag den trygghet och det mod som får mig att i förtröstan på livets godhet, fortsätta min vandring mot mitt längtans mål, där jag en gång i en feyning får såda allt som här var mig fördolt, få skåda sanningen. Den sanning som skall göra mig fri.

 

Jag var en gång

Nu är jag icke mer ,

Jag var någon som mas g Jag hade framgång i min håg

Jag vär en sådan, alla ser.

Jag var en gång.

Nu är jag icke mer

Jag kunde spela.

Jag kunde skriva

Jag kunde måla’

jag kunde älska

Jag kunde inspirera

Jag fick tala o denna tid jag åter ber.

Jag var en gång.

Nu är jag icke mer.

När livsvandringen blev alltförsvår

Närgamla vänner sedan många år

Ej längre vill mig besöka ett annt liv

Jag fick mig söka.

Att drabbas av sjukdom och ett liv utanför gemenskaperna

Det nyalivet blir stigmata eftersom en fdräglig vardag fordrar hjälpmedel av rätt uppnbar och tydlig karaktär.

De redskap som skall vara mig till hjälp bir en megafon som förkunnar minna svårigheter.

Så innerligt jag önskar attjag finge resa mig upp och vandra bort, från den rullstol, vilken jag kommy att avsky, då drn emfaserar och förkunnar min oförmåga.

I en förtröstan på den kärlek som är större än livet tror och hoppas jag att denna min önskan skall bliva min lott innan min livsvandring har nått sitt slutmål.

Där i det himmelsljus som skiljer natten från gryningen vid den horisont som närmar himlen till jorden , där fnns liv . där förnyas livets väsen och innehåll som när himlen skänker sin friska livgivande hälsokälla till allt det liv som , därav är beroende.

 

Himlen kyssar jorden.

När skog och äng till livlig grönska, av sol och sommarregn, är vorden.

Då har Himmelen än en gång fått kyssa jorden.

Då livet Blomstrar av de gudomliga skaparorden då sker det för att himlen kysser jorden.

När sådant liv , sin fullbordan vunnit då har ja till min livsvandrings höga mål nått fram.

At fåleva ett liv som hyllar skparen och skapelsen gör mg till den sm fått bli, det jag, efter min eviga bestämmelse var mead tt vara.

Goda förebilder, beskyddande nglar min ständiga närhet är de bidragande krafter som gett mg all de jag hr begåvats med, och om burit mg i stunder av sorg och smärta.

Mina gene hyllar det som givit mig min historia, mitt nu och min framtid.

Från mina första andetag i denna värld dit ja bjudits in av livet.

Har en trygghet Burit mig en trygghet som givit mig kunskap, integritet, stolthet och etik i en förvirrad värld redan från min allra första stund fanns han där.

 

Min Far

Jag fick livsregler med andliga djup, respekt för mig själv och för andra Etik och estetik som blev social trygghet och stöd i en förvirrad och splittrad värld.

Hjälpen att stå på regna ben även på osäker mark, fick jag av

 

Min far

En livsledsagare blev mig given, en jordisk ängelkom i min väg.

En förtröstansfulloch trgen livsedsagare viken töttat och burit mig i tungsnthetens dalar och smärtorns snårskog. Mitt liv kan icke bli nog långt för att j skall kunna tergälda denna kärlek ohgodhet.

 

Där är du

Där jag står i morgonljusets klara skimmer och beskådar dagen som randas.

I soluppgångens klara rosa hälsning den nya friska dag jag andas.

Där är Du.

I mjukt och stila sommarregn

Som livet ger till skog och äng.

I moln som färdas över sommar skyn.

I undret ovan oss

Där ärDu.

Där månljus skär en silverväv över vikens stilla vatten

Och lyser upp september natten.

Där är

 

Jag vill städse, stämma n i vaje ny dags hyllning till det goda livet jag fått möta under den vandring mot dendag, som ej av skymning vet. Dålivet sin fullbordan vunnit. I min vardag fns det mycken plats för dn inerliga taksamhet till livet som min vandring skänkt mg det lus som lyst up min stig och icke låtit min föter snyúbbla i mörker samt givit mg en säker vägledning vd de livets vgskäl som lutat med sirensk falksång.’ Många år av svag förtrötan och tlltro vändes till mod och trygghet när en ljsets väg, uppenbarades på dett tydligt vis. En väg av trygghet som också krävde mitt mod att anträda

 

MÅNVÄGEN

Över vikens mörka vatten

Väg av måneljus leder ut i natten

En mosaik av stjärneljus

Min tankes fot den leder

Till värmen i min faders hus

Han rum för mig bereder

Tankens vandring på en väg

Endast den kan vandra

om tron mig sviker blir min vandring svår

till stranden allt för lätt jag återgår

den mörka horisonten skrämde mig

och vattnet var ej längre säker stig

likt Petrus rädd att sjunka ner jag ivrigt emot stranden ser

om säkerhet är allt för mig

vem kan jag leda då på denna stig.

 

Allt gott dsom ivet mig bestått har vida uppvägt sogr och smärta samt fyllt mitt hjärta med en ständuíf lovsång till de goda edvandrare p min väg, som givits mig från skapelsens första stund.

Ett ständigt Tack och lov vill tränga fram och förcisa livets höst där Då Nu och sedan bliver min levnadsdag jag tacksmhet vill möta varje ny dag.

 

TACK

när hjärtat fylls av djup, djup smärta

och själens sång blott lyder: ”ACK”!

när morgonljuset flor har fått en svärta

får jag ändå säga: TACK!

tack för kärlek och för godhet,

tack för goda vänners trohet

som har kommit mig till del
tack för nåden och förlåtelsen

för var gång jag gjort fel.

 

Många år av vag förtrötan fick jag uppleva innan tilltron till livets mästare pekade på en väg av jus, förtröstan och trosvi