joseph Riimma torkar svetten ur pannan och viftar bort några irriterande myggor som envisas med att försöka hitta någon lämplig oskydda del av honom för tankning av färskt blod. han tar av sig det varma mössan med den stora röda tofsen på och låter den svala friska nordvästvinden svalksa sitt ångande huvud. Han är lätt andfådd efter den branta klättringen uppför den höga damvallen på östra sidan om vattenmagasinet som förser att av de många vattenkraftverken med det energiflöde som portionsvis, nedströms, omvandlas till el-kraft för energikrävande människor och näringsliv i hela landet han stämmer mentalt i n i ett gammalt påstående att: ljuset kommer från norr.
Med sorgsen blick och en djup suck blickar han ut över den konsgjorda sjön och tänker på den djupt gröna dal med det bästa renbetet i trakten, där hansfar och farfar hade lärt honom det mesta om det liv som idag var hans. Bland ljung och pors hade han fått lära sig snara ripor, respektera seitar och nåjder, han hade till och med fått lära sig jojka. Med jojken kom han väldigt nära sitt ursprung och började uppfatta sin värld på ett helt nytt sätt. det var som om han fått helt ny syn, berättade han för sin Linnéa, den flicka som han redan för tjugo år sedan hade fått syn påoch bestämt sig för att lära känna bättre. Linnéas far var en aktad renägareoch kulturpersonlighet han var en skicklig och stolt bärare av det traditionella hantverket och kunskaperna om den värld som var dras och som hade försett dem med livets goda i generationer. joseph, som av sina syskon och vänner kallades joppe hade försökt ta till sig så mycket som möjligt av sina fäders insiklter och kunskaper och hade sin faders ord ständigt aktuella, då han förklarade för joppe att: ”jag är inte skyldig dig och dina syskon detta men jag är skyldig våra förfäder det och det blir också din uppgift att föra det vidare efter att du har förstått till fullo. ”Amen”! hade Joppe tänkt i sitt ungdomliga rebelliska sinne den gången. Nu när han stod och blickade ut över det område där hans invigning i detta arv , hade skett, kändes allt som om det var helt nyligen han förvandlats från yngling till man.Han såg för ssitt minnes inre syn den lilla myrliknande avslutningen på den jokk som rann ner mot det som sedan blev det stora lulevattnet , här brukade han och Linnea dra sig undan då det sociala trycket blev alltför kvävandeför kärlekstörstande ungdomar. här vid jokkens östra strandbank hade han rest en kåta, på samma ställe där hans far och farfar också hade övernattat under sina jakt- och fisketurer. platsen var helig för honom här hade hans förfäder visat honom en ”viero gierkie”, en offersten och bredvid den hade linnea och han rest en ”sjiele-moeri”, som var ett gåvoträ. dessa var seitar, de andeväsen som , enligt den nordsamiska traditionen vakade över naturen och alla dess resurser och dessa väsen skulle man hålla sig väl med, då blev jakt- och fiskelyckan god.
hit till jokkens nedre del innan den kastade sig vidare och försvann i det stora lulevattnet för att så småningom rinna ut i bottenvike efter att ha portionerat ut sin del av den kinetiska energi som drev runt alla turbiner i de vattenkraftverk som fyllde älvarna och hindrade lax och annan fisk att vandra till sina gamla lekplatser långt från havet. invid jokkens mynning där nu kåtan var rest hade han och Linnea tillbringat många stunder när de behövde komma bort från omvärlden blickar och bara se varandra. minnena sköljde äver honom som jokkens vatten sköljde över de släta stenarna på dess botten. Här hade hon för fösta gången givit sig till honom som man bara kan när man är ung och upplever den första djupa, innerliga samhörigheten med det motsatta könet. Det var extra betydelsefullt att det fick ske på denna fädernas kultplats omgiven av seitar och fädernas andar. När han nu med minnena tydliga inför sig betraktade platsen kände han både jublande lycka och vemod.
han kunde ännu förnimma dofterna av hennes unga nyälskade kropp och mindes hennes outgrundligt lyckliga leende när hon förklarade för honom att. i biblist,etisk bemärkelse kunde de betrakta varandra som löftesbundna lika mycket som man och hustru. i denna stund förstod joppe att det skulle bli de två och han fylldes av en glädjefylld förväntan inför framtiden. Men utsikten från vallen runt vattenmagasinet fyllde honom med tvivel. framtiden kunde bli mycket besvärlig om deras livsrum ständigt minskades på detta vis. inte bara marken var tagen i anspråk, han hade förstått att, de fria luftrummet ovan sápmi skulle kunna bli övningsoråde för militärflyg från hela Europa. Han började nynna på sàmi soga lavlla, den samiska nationalsången som hans farfar hade lärt honom just på denna plats
den sista versraden blev honom både känslosam och lite skrämmande uppfordrande:
”låt oss likaledes strida segt emot förtrycket! Solens söner, starka släkte! dig kan ingen ovän kuva, blott ditt väna språk du vårdar,minnes forntids fädrens maning:”sameland åt samerna!” det hade varit en ständig kamp mellan de nationella parlamenten och statsmakterna på nordkallotten och den samiska befolkningen om rätten till landoch kultur. i diverse vackert formulerade dikument hade man försökt få till en samsyn utan framgång. rennäringslagar och sameting var bara ytterligar byråkrati som fjärmade same och de nationella befolkningarna från varandra de nordiska ländernas tvehågsenhet att ratificera ILO-konventionen om ursprungsbefolkningarnas rättigheter var också ett återkommmande trätoämne
eller som en av Joppes vänner bland sjösamerna i norge hade kommenterat Sveriges inträde i den europeiska gemenskapen:” nu måste ni vända renarna mot Bryssel innan ni får slakta dem”. de norska samerna hade tydligen alltid varit mer politiskt intresserade och hadeockså varit representerade i stortinget, som folkvalda i sin valkrets och icke som samer. numera upplevde Joppe att han kunde märka ett växande inslag av separatism hos vännerna i det västra granlandet. Joppe tog instinktivt illa vid sig av tanken att inte kunna vara både svensk och same.
allt fler minnesbilder sköljde över honom, där han stod med solen i ögonen och kände en ljublande glädje över sunen av en örn som svävade högt i vida cirklar på sina två meter breda vingar spanande efter bytesdju.Att få bevittna detta var något som återspeglades i jojken. Joppe hade fått lära sig denna speciella,utrycksfulla konst som bevarats och förts vidare av förfäderna med jojken kunde man uttrycka, glädje och eufori, nederlag och sorg, kärlek, ömhet och omsorg. det var ett ordlöst sätt att beskriva det man kände. det var hundra procent känslor utan intellektuell diktning.
i den bördiga sänka som nu låg under, nästan, tolv meter vatten hade hans far och farfar undervisat honom om det samiska arvet och om den natur som de var skyldiga att vårda eftersom de skulle leva i samklang med den resten av livet. han drog sig till minnes ett samtal han hade med sin farfar johannes; han hade blickat mot fjärran, förbi karlavagnen som tecknades i stora björ på himlen, där det stora kebnemassivet teckandes blågrått mot himlen i nordväst och han hade frågat vem som äger området därbortom. mans farfar hade tagi thonom om axlarna och med auktoritet och skärpa förklarat: ”josseppi, min gosse, ingen kan äga naturen, den äger oss”.
Nu lär vi dig att leva med den och för den ”bara då har du rätt att också leva av den”. De hade också lärt honom göra ripsnaror och jaga med skjutvapen. De hade bestämt avrått honom från att använda hagelvapen då blyhaglen uppfattades som mat av många fåglar i våtmarkerna och orsakade blyförgiftning hos dem Än en gång tog fhans farfar tag i honom och undervisade med predikoton i stämman: ”kom i håg josseppi att aldrig döda något som du inte tänker äta.varje gång sejten ger dig jakt- och fiskelycka är det för att du är en del av vår natur och du får inte missbruka den för då kan den bli till olycka.
när joppe lärt sig den samiska nationalsången ville han veta lite om dess ursprung.
Han fick lära sig att sappmi(sameland) inte bara var samernas.”men ni har ju alltid sagt att vi är ursprungsbefolkningen här. vem kan köra bort oss, undrade joppe med ungdomlig kaxighet. och på tal om jakt; lär mig hur jag skall försvara renarna mot rovdjur och tjuvjägare. ”det är sådant du måste komma på själv den dag då du har eget renmärke och ansvar för hela hjorden. alla samebyns renar kunde vid betesförflyttningarna skötas av en eller ett fåtal renskötare, vilket var ett stort ansvar men fäderna förklarade att;det var ganska enkelt då renarna var vana att hålla reda på varandra. De såg att Joppe stod med huvudet mot bröstet, uppenbarligen djupt försunken i viktiga tankar. så såg han upp och sade i lätt trotsig ton: men om de som var här först har rätten på sin sida, varför jagar vi då vargen,björnen och järven om de var här innan våra renar kom?
”när du vaktat din hjord ett år och levt deras åtta årstider samt flyttat med den och samebyns alla djur mellan betesområdena, skall vi diskutera detta igen. det är ännu mycket vi måste lära dig som du sedan skall lära dina och Linneas barn.
”vaddå”! replikerade joppe lätt rodnande. ”Nog har vi sett hur ni klänger på varandra så fort ni har en chans, min gosse vi har också varit något yngre en gång i tiden.Hon är en bra tös med goda anor, ni passar väl för varann. gå int´ och vänta på något bortom horisonten när du har det mittframför din näsa”. avslutades föreläsningen.Han kunde bara nicka tyst jakande. han kände sig som enliten pojke som just norpat den sista klicken hjortronsylt ur jordkällaren. men han var tvungen att erkänna att Linea var den han ville dela renhjord med. hans tankar sökte sig än en gång femton år tillbaks i tiden. Envacker sensommardag då han hade övertalat linnea att följa med honom till jaktkåtan vid jokken han skulle provskjuta ett nytt, lätt gevär som skulle användas till vinterjakten på ripa. hans förfäder använde finkalibriga gevär som alternativ till snarning när det var snö på fjället. Med skidstavarna som ett kryss stödde man geväret och den stadga man uppnådde gjorde precisionen utomordentlig. Hans farfar hade lärt honom att man skulle sätta skottet just under huvudet det var det skonsammaste och minst köttförstörande sätte att skjuta en såpass liten fågel. Det gevär som Joppe nu skaffat sig var en winchester 98/22, en lätt bygelrepeter i cal .22 mag vilket räkte till småvillt från järpe till räv.
han hade monterat upp en kartongbit med en centimeterstor svart prick på, vilken skulle fungera som inskjutningstavla.Han låg i den mjuka mossan och ljungen och sköt skott på skott med endast någon centimeters spridning. linnea låg bredvid honom och hejade uppmuntande på honom. Trots att rörmagasinet rymmer femton patroner, tog ammunitionen till sist slut. Han lade ifrån sig geväret i det mjuka skinnfodralet och vände sig mot linnea. Han hade en blomma i sin hand. en liten oansenlig blomma med små parvist hängande rosa klockor. ha hade fått lära sig att det var en linnea arctica som fått namn efter carl von Linné det var en vacker blomma som också använts som läkemedel i hundratals år.Han tyckte att hans vackra Linnea hade ett mycket passande namn där hon låg bredvid honom med friska rosa kinder och doftade underbart. Hon hade sin mörkblå, vackert dekorerade samedräkt på sig
Hon låg på rygg med benen lätt uppdragna under sig. Joppe kittlade henne lekfullt med blomman, över kinderna, munnen och efter de lena benen. Hon ryste av välbehag, hon kunde inte tänka sig någon underbarare livskamrat än denna stiliga svarthåriga samepojk av släktet Riimma.
hennes far den aktningsvärde Perr-johan pettersson hade också uttryckt sitt gillande till deras umgänge. Plötsligt reser sig Joppe på armbågen och spanar åt nordost
när Linnea följer hans blick ser hon två män i ljusa overaller komma gående över den ljungbeklädda marken, de bar något på sina axlar. hon vände sig mot Joppe och han kunde inte låta bli att kommentera utrustnigen de bar
”det var ena konstiga kameror och kikare de där fågelskådarna kånkar på, ” sade han med en uppfordrande och frågande min.
”det där är inga fågelskådare., min lilla pussgurka, påpekade hon insiktsfullt. det är inga kameror eller kikare de släpar med sig. hon pekade på de långe mannen till vänster och det trebenta stativ med en orangefärgad låda på; det där är en geodimeter”. påpekade hon triumferande. Ett elektroniskt avståndsmätningsinstrument ” och hur i hela kebnekajse, vet du det? frågade han avudsjukt. ”ja, lite måste väl en lappunge okså kunna lära sig. jag har en kusin som är ingejör och bor i fjollträsk”. fortsatte hon och syftade på huvudkommunen Stockholm med sin ortsbeskrivning.
De två männen närmade sig med samma försiktighet som om de skulle pssera duorvadammen medan den var på väg att svämma över, trevade Joppe efter geväret.
”int´behöver du det där sade linnea förtröstansfullt. vi är på egna, hävdvunna marker”.
Han hade fortsatt att smeka hennes läppar med den lilla blomman under tiden männen närmade sig. Hon nafsade snabt till sig den och höll den mellan tänderna
”ser jag ut som Carmen?” frågade hon lite kokett.”nej inte direkt,men som en knasig Linnea som verkar gå in för det vegetariskska”, ät inte allt på en gång, din vackra mage kanske får lappsjuka då, ” skrattade Joppe. De båda männen var nu framme vid deras lägerplats och stod och värmde händerna över den eld som de unga tu hade hållit brinnande sedan de kom till platsen
”vad är ni för ena?” undrade Joppe uppfordrande. ” ni klampar omkring på marker där ni inte hör hemma!” fyllde linea i med ilska i rösten.
”nejmen nu blir jag riktigt förskräckt ”,sade den som bar på geodimetern, vad kan en sådan här lite tösabit ha emot ett par hederliga ingenjörer?” undrade den tilltalade och fortsatte: ”jag är överingejör Lindberg, förresten” sade han med ett skevt leende och blinkade fräckt åt linea. ”de enda berg som skall finnas här är dvärgbjörksberg!” menade linnea som visade prov på en nyupptäckt kaxighet.
”kanske ni kan säga oss vad klockan är. försökte Lindberg i konversationston.
”nej, replikerade Linnea, fastän hon reflexmässigt tittat på sitt gamla mekaniska armbandsur när de två ingenjörerna närmade sig. Nu reste hon sig med en mager kvist frånl jungen, hon höll den purpurfärgade ljungblomman mot pannan , kisade mot solen och jojkade kort men ljudligt. ”kvart över tre” sade hon och tittade intensivt och mystiskt på de båda stadsborna. ” hallå”! sade Lindberg, hur gjorde du det där?” ha betraktade Linnea klentroget men nyfiket.” det är ingen konst förstår du, vi tillhör ju urbefolkningen”, fortsatte hon med ett klingande skratt.
”vi ger höge farao i vem du är, nu är du i alla fall där du inte hör hemma”. bet Joppe av som nu var höggradigt irriterad över uppträdandet hos dessa stadsbor som klampade in i deras läger. ”om ni inte visar orginalbefolkningen lite mer respekt kanske vi råkar tappa er i jokken.” joppe sade det halvt på skämt, men det var mycket allvar bakom orden. han hade hört äldre släktingar berätta hur man, under krigsåren, ”råkade tappa” tyskar, svenskar och norrmän i jokkar om de var alltför omedgörliga.
ingejör Lindberg stod med öppen mun och bokstavligen dreglade över lineas ljuva uppenbarelse. han tog ett steg närmare henne och lyfte på kjolen med tåspetsen på sin stövel, ”Vad har vi för godsaker här då? frågade han i en så sliskig ton att Linnea kände kväljningar. ”är det sant att lappflickor har sin mussla på tvären? fortsatte den arogante charmören. ”var det ingejör du var?” undrade linnea med utstuderad sarkasm i rösten. då har du inte stora studielån, va!” fortsatte hon med samma tonfall. ”är det sån´t nonsen man diskuterar i de intellektuella kretsarna vid Stureplan?”fräste hon ur sig och blängde på ingenjör´n. som generat tittade ner i backen. ” vet du att;om vi hade en vaja i renhagen som var lika jäkla dum som du, då skulle vi skicka henne till slakt” fortsatte hon obevekligt och använde medvetet bilden av en renko för att förminska hans machoattityd ytterligare.Men han hade inte gett upp sin charmoffensiv och ställde sig bedbentframför linea och började knäppa upp overallen. ”Du nollåttan!”
Linea blängde hotfullt på honom och fortsatte; redan; när jag var fjorton år fick jag lära mig kastrera sarvar(unga rentjurar. Vi gjorde det med tänderna, bara så du vet vad du har emot dig .” hon spottade ur sig orden med uttalat förakt.ingenjör´n backade förskräckt och tog sig för skrevet som en ren reflex. Joppe,som i sin uppskruvade sinnesstämning misstolkade gesten, sträckt sig mot lägerelden, tog tag i ett av de björkvedträn som legat med änden över den ring av stenar som fungerade som eldspridningsskydd i mossan. vedänden var därför tillräckligt sval fär att kunna röras vid. Han tog ett redigt grepp om vedträ´t, reste sig upp lika snabbt som en ledarren som upptäckt en björn, han siktade och svingade med ordentlig kraft, vedträet rakt i den vita hårdhatten som prydde lindbergs huvud, han kände stöten långt upp i axeln ner vedträ´t mötte huvudsuspensoaret så sot och gnistor yrde omkring honom när ingenjör´n segnade ner på knä framför linea, för att därefter kränga åt vänster och rasa ihop i den mjuka och fuktiga mossan.Joppe ställde sig vid fötterna på honom och tog tag i benen ”ta du armarna Linea”, sade han medan han tog ett än stadigare grepp om de, nu, ventilgummislappa extremiteterna. Med lineas hjälp släpade de Lindberg de få metrarna mot jokkens östra brink. där låg han stilla med det allra heligaste utanför overallens knäppning, så beredd hade han hunnit göra sig.
”Joppe!” Linea viskade nästan med ett konspiratoriskt tonfall, ”skall vi skämta med stureplasbratten?” ”OK”, joppe var nu nyfiken på vad hans fästmö hade funderat ut för jäkelskap. Linea slet bort ett färgglatt dekorationsband från sin kjol. ”Vi knyter en rosett runt apparaten” sade hon och menade inte geodimetern. Efter avslutad dekoration vände de tillsammans lindberg på sidan och båda två satte de sina fötter mot den bleka ändalykten och tryckte till. Likt en skidturist i fritt fall, rullade ingenjör´n nedför den korta brinken och mötte det fyragradiga vattnet med ett ljudligt plaskande och ett häftigt stön när kylan tog tag i honom i en ogästvänlig omfamning.”vet du, ”sade joppe och såg på linnea, jag tror att den där björkklabben som ingejör lindberg rågade slå huvudet i, var en riktig moere-gierkie. en sejte för gåvor
”vi kan väl inte lämna honom så där?” menade Joppe och såg på sin tillkommande som visade en förvånande likgiltighet när hon med ett sardoniskt leende betraktade den blöta figuren i jokken. ” nog för att vi är samer men viäven om vi jobbar med renhållning, tar vi inte rätt på mänskligt avfall. Kompisen tar nog hand om honom om inte någon fiskgjuse blir lockad av det dör lilla färgglada som rörs av det strömmande vattnet, då kan han få problem, men stackars fiskgjuse om han tror att det har kommit en ny fiskart till dessa våtmarker. Joppe brtraktade mannen som låg på rygg med jokken kalla vatten strömmande över sig den rosett prydda ”saken rörde sig sakta i det strömmande vattnet”det är absolut en ny art av släktet salmo som letat sig upp i dessa vatten”konstaterade han halvhögt för sig själv. men visst är det så att också björnar finner en kullinarisk fröjd i sådana fiskar”? frågade han sig med en viss oro. Men han rättfärdigade sitt handlande med att han, liksom förfäderna, hade en skyldighet att skydda sappmi och sina kära från våldtäktsmän och illgärningsmän och han befann sig på hävdvunnen mark och skulle kriga för den rätten till dess han återförenades med förfäderna i nästa värld. Alla dessa tankar, minnen och intryck sköljde över honom när han blickade ut över det som en gång var renbetesland och nu härbergerade rundmunnar och andra amfibiska varelser i de tusentals kubikmeter vatten som samlats upp för att förse kraftverken med drivkraft till turbinerna. ”tänk, sade han tyst till sig själv och naturen omkringhonom,”tänk om den där skruvade nollåttan orsakar förvirring i vattnet som rinner vidare till kraftverken, så att turbinerna börjar snurra baklänges”. det skulle vara rätt åt dem”. avslutade han sin tankeutflykt. men vi är ju ett ansvarskännande folk” konstaterade han till sist för sig själv.
hans medmänskilga oro för den genomblöte kärlekskranka storstadsbon minskade betydligt när han och linea hade promenerat bort från lägerplatsenoch noterade att en rod-vit helikoper; en bell205 jetranger passerade över dem på väg mot jokken. de antog att det var transporten för de två ingenjörerna bell 205/206 jetranger var den heikoptertypen de oftast såg i fjällvärlden. den användes flitigt av gruv- och energibolagen, av turistföretagen och av samebyarnsa själva vid avencerad förflyttning av hjordarna. Upplivade av dagens händelser hade de, hand, i hand, letat sig ut till landsvägen och vandrade hemmåt i snabb takt. ”vi kanske skulle stannat några nätter i kåtan”. menade joppe och så på linea från sidan.”varför skulle vi göra nåt så´nt när vi har ett varmt och bekvämt hus med sköna sängar och varmvatten?” undrade linnea nästan förnärmat; tror du vi är ociviliserade vildar?”
”men min lilla fjällblomma”! sade joppe med den mjukaste röst han kunde. jag tycker bara så mycket om vårt lilla hörn av världen. Där fick vi båda två lära oss hur man använder en lasso och”kastar in en vaja! för att få kalven att följa med, även om det var flera hundra som sprang omkring i en salig oreda så lyckades vi få syn på de öron som vi skulle kopiera på kalvarna. där satt vi med en liten renkalvs huvud i famnen och skar bort bitar ur deras öron till dess de såg ut som mammans. ”ja,hujja”! sade linea med en rysning, jag har aldrig lärt mig att tycka iom det.Det är därför jag aldrig låtit göra hål i mina öron heller, jag tycker att det räcker med de hål som naturen gett oss”. hon såg menande på Joppe och blinkade lite skälmskt åt honom.
under promenaden stannade Linea till vid en yvig rönn som var översållad med höstens röda bär och mängder med sidensvansar som kalasade på dem: ”det blir ett sork- och lämmel-år, nästa år” sade hon med trosvisst tonfall. ”jaha”svarade Joppe korthugget som om han tränade på en roll som tystlåten, kärv norrlänning.
”jo, ser du,”fortsatte lLnea lektionen”, när rönnen bär så mycket bär blir det lite snö och då kommer inte riåpor och gråfågel att kunna gömma sig för kyla och rovdjur och då ärer räven och örnen ripor istället för sorkdjuren”! avslutade hon föreläsningen.
Allt deta vsste joppe också eftersom de undervisats av samma åldriga släktingar
”men å andra sidan kan det bli tvärt om!. menade Joppe och återtog lite av det lärdomsinitiativ, han tyckt sig ha för lorat till Linnea. Om det finns gott om föda för räv och rovfågel, får ju ripan var fredad och då blir det mer till oss. ”min kloka lilla lappgubbe”.kuttrade hon och gav honom en riktig kyss, full av förväntningar.
”stopp, stopp galna lappjänta, skall du kväva de sista resterna av denna stolta urbefolkning? jag tror dessutom att ;det numera är förbjudet i svensk lag också.
men han uttryckte chevallereskt sin uppskattning över sin fästmös kunskaper och insikter. de gick raskt genom den vackra ljungen och de pors-och skvattram-doftande
markerna det tog sig ut på landsvägen som gick norrut mot deras eget hus i i Aspudden.Det var en bra bit hem och solen stod lågt i nordväst när de promenerade in genom den vitmålade grinden. Huset låg inte långt söder om kraftverksdammen i Ligga och hade ett vackert läge med utsikt nedströms älven. ! vi har tydligen besök”.kvittrade linnea och pekade på en motorsyckel som stod uppställd framför ingången till deras lilla hus.Det var en röd honda CRFcrosshoj med ordentligt mönstrade grova däck och en tjock rostfri ”hasplåt” Den överdimensionerade framgaffeln och stötdämparna vittnade om att det var ett fordon som var konstruerat för tuffa tag och svår teräng. endurosycklar och fyhjulsdrivna terängfordon var lika vanliga arbetsredskap för renskötarna som snöskotern och lasson. Att övervaka och driva renhjordar över ett par tusen hektar fjällteräng var inget man gärna gjorde till fots ellerpå skidor, linneas far brukade hävda att ” det var rent oförstånd att ge sig ut på fjället i strumplästen!” det sade han alltid innan han äntrade sitt monsterlika fyhjulsdrivna terängfodon med tillhörande släp som via en kardanaxel bidrog till att framkomligheten var, i det närmaste, obegränsad. Yrots sin ålder hade han en dröm om att få köra den upp till kebnemassivets sydtopp. Vid sådana tillfällen brukade Linnea föreslå att han,allvarligt, skulle fundera över någon trevlig pensionärslägenhet i någon liten och stillsam bygd söderut, något som han energiskt viftade ifrån sig, han skulle dö på fjället med vacker utsikt ända till mimmelen och med förfäder sejtar och nåjder omkring sig. han vägrade diskutera några andra alternativ och så skulle det nog bli.
”Thorulf!” ropade de båda samtidigt. motorsyckeln tillhörde deras släkting thorulf Perseter från skibotn i Troms fylke thorulfs far var Linneas morbror och hans mor var Joppes faster. så det var ett komplicerat kusinförhållande de befannsig i. dubbelfetter f(dubbelkusin), brukade dekalla honom. han var en betydligt radikalare same än någon de kunde hitta öster om ”kölen”. han berättade gärna historier om hur hans far och farfar,tillsammans med övriga släktingar, kämpat i den norska motståndsrörelsen, de kallades !hjältarna från telemarken”, på 40-talet och hade medverkat vid sabotaget mot Rjukan där tyskarna producerade s k tungt vatten för kärnvapenutveckling.Tthorulf hade nogsamt åhört berättelserna om metoder och materiel för deras gerillakrig och han hade fått lära sig använda plastiska sprängämnen och pentylstubin. unskaper som han gärna skröt över, framför allt inför de försiktigare svenska och finska samerna som hade accepterat att leva ”lagom”.Han hade låtit tillverka ett gevärsfodral som han monterat på höger sida av motorsyckeln på samma sätt som vilda västerns cowboys hade sadelhölster framför höger knä hölstret var moterat mellan bemnsintanken och nedre delen av framgaffeln till höger. Att det var förbjudet att medföra vapen på motorfordon i terängen i samtliga nordiska länder och därmed inom sápmi, det bekymrade honom föga. han gnolade bara på sámi soga llavlat och kände sig som en korsfarare.Han var noggrann med att påpeka att den samiska nationalsången var komponerad av en nord-norsk sjösame vid namn Isak Saba och sången kom till redan 1906. Han sjöng gärna och ofta textraderna: ”lapplandssläkte, sameätten, obräckt har sen mäktat utstå mördartjuder, skatterkrävarskaror. Var hälsat, sega släkte! Var hälsat fridens rot och fäste. Krigisk fejd har aldrig flammat, aldrig spilldes brödrablodet bland Lapplands unga ätt. Våra fäder övervunno vrånga våldsmän fordomtima, bröder låt oss likaledes strida segt emot förtrycket! Solens söners starka släkte, dig kan ingen ovän kuva, blott din värna språk du vårdar. Minnes fädrens maning: ’sameland åt samerna!’”.när han kom tilldessa rader fick hans röst en eldig skäpa och en intensiv glöd tändes i hans mörka ögon. han kände sig ibland besviken på sina svenska släktingar som inte visade samma kampvilja; ”men, det är klar att de blivit bortklemade av all välfärd, men nu har de upptäckt notan och är inte riktigt villiga att betala den. då den innehåller förtryck och våldtäkt. folk och land blir förslavade under nationella tvångslagar även om sametinget i Sverige kom till stånd 1993, han visste att det var extrema tankar och att han nog inte skulle leva länge nog för att uppleva ett helt enat och fritt sápmi, men studier av andra folkslag i liknande aituationer höll hans låga brinnande, han tänkte på enuiter, indianer, basker och andra som stått upp emot det som han kallade nationell närkolonialism. Han hade hört uttrycket på något seminarium vid Ajtte, det samiska muséet i jokkmokkk. Nu hade han i alla fall kommit till Aspudden och röken från skorstenen vittnade om att han redan hade gjort sig hemmastadd i det lilla huset vid älven. ”kvasten är inte kvar framför dörren”. påpekade linnea. det var så att :man låste inte dörren när man gick ut. man nöjde sig med att ställa kvasten framför dörren, då visste alla besökare att husfolket inte var inne. på en direkt fråga om varför man lämnade olåst när man gick hemmifrån,
dessutom spankulerade Joppes och linneas karelska björnhund, fram och tillbaks innanför gårdsstaketet. han var en trygg gårdsvar som fått namnet; Putin därför att de tyckte han skällde på ett testosteronstinnt sätt. När det gällde traditionen med kvasten framför dörren, svarade de flesta att: det var bra att inte låsa, ifall någon granne eller släkting kom och behövde låna något. Att mindre seriösa och ärliga individer skulle ta sig in, reflekterade man inte så mycket över, då räknade man att grannarna som kände igen alla besökare, skulle reagera och agera på något lämpligt och tydligt sätt. och Putins bistra leende kunde avskräcka måmga som var ute i mindre familjära ärenden.
Thorulf kom på sig själv med att bli allt mer otålig och radikal ju äldre han blev och att omgivningen blev allt ljummare och accepterande. Han kände sig ibland riktigt ensam och ensamhetskänslanlan var det enda han hade kvar som minne av sin egen lappflicka
hon hette Sirppa och kom från ”ett konstigt folk!” som kkallade aig; kväner. De kom invandrade för hundratals år sedan till nordsverige och nordnorge och hamnande i clinch med samerna i fråga om mark, fiske och jakträttigheter dessutom var deras modersmål finska. i sverige befolkade de i första hand de ästra delarna vid älven i tornedalen Sirpa var en synnerligen grann tös. han påstod en gång inför sina manliga släktingar att :hon var vacker som en dag, vilket han hört någon gång och tyckte det lät poetiskt. då hans, kultuurellt lite fyrkantigare, farbror rättade honom och med emfas påstått: Thorulf hon är inte vacker som en dag, hon är vacker som en hel vecka. efter det gav han upp att försöka uppfostra sina äldre släktingar. han närde i nuet en from förhoppning om att kunna vinna sina två kusiner lLinnea och Joseppi för den samiska saken och de båda imponerades ofta av Thorulfs kunskaper och insikter i komplicerade politiska frågor ”Du kommer också att bli stortingsledamot en vacker dag” påpekadede ofta undrande när de diskuterat bågot politiskt ämne. även om de oftast var överens var Joppes livsfilosofi av det enklare slaget. så länge röding, harr och öring sprattlade i jokken och sjöarna och det fanns ripa på fjället, var han lycklig med sin Linnea,han visste att kusinens parförhållande hade fått ett dramatiskt och traumatiskt slut då sirpa misshandlats och våldtagits av
#välfärdsbyggare i Norge. Hon hade försökt undkomma ddessa ociviliserade plågoandar genom attråkat krypa in under stängslet till en transformatorstation vid foten av fjället Thine, där hade hon bränts till döds av en 380kv ledning. Thorulf lade hela skulden på dem han kallade norskarna och hade med ungdomlig ofördragsamhetbestämt för sig att hämnas sin käresta.
nu satt han vid sina kusiners köksbord och plockade med innehållet i en axelväska av canvas, en tunn lätt väska som var prydd med den färggranna samiska flaggan I
väskan hade han en meter flätad och tjärad krutstibin, några silverblänkande tändhattar och en rulle med flera meter gubeige pentylstubin samt några ”dysor” plastiskt sprängämne, eller sprängdeg, som det vanligen kallades. Han kapade den svarttjärade krutstubinen i ca tre tum långa bitar.
”vad är det du sitter och leker med?” undrade Joppe, som ställt sig bredvid bordet och studerade thoryulfs förehabanden med en blandning av nyfikenhet och skräck.
”Det är några bra-att-ha-grejor, ifall vi får någon bra idé. hänger du med ut på en utflykt?” avslutade Thorulf medan han packade ner prylarna i axelväskan.
Linneas blick sökte joppes, hon tittade intensivt, nästan vädjande, på honom och lyfte ett välmanikyrerat pekfinger mot honom i en förmanande gest.” gör inget dumt, min kära”, sade hon med mjuk och kärleksfull röst. joppe tog fran skinnstället ur garderoben i den lilla hallen och var noga med att ikläda sig skalman, så kallade han den ryggsköld som var ett livsviktigt skydd för ryggen, ifall man inte höll sig på motorsyckeln hela den tänkta tiden och vägen. Linnea log uppskattande mot honom och fladdrade med ögonfransarna medan hon kastade en slängkyss till honom.” nu känner jag mig lugnare”. sade hon och kröp lekfullt in i hans famn. ”Nu ser du ut som den superhjälte du är”. tillade hon med värme i rösten. Trots att de knappt hade etablerat en relation i praktiken, kände de båda hur beroende de blivit av varandra. Det där pratet om ”den bättre hälften” hade uppenbarats för dem båda och det kändes alldeles otroligt underbart.
de drog sig ifrån varandra och joppe gick sakta ut genom dörren och andades tillfredsställt in den klara friska luften. ”har du hört vad vädermännen har sagt om framtiden den närmaste timmarna?” frågade han Linnea som hade kommit ut och stod bredvid honom och njöt av utsikten över den vackra älvdalen. ” som vanligt kommer det nå´t skitväder från Norge sade hon och tittade sig omkring med låtsad förskräckelse ifall thorleif hörde hennes hädelse mot brödrafolket i väster, men han satt redan gränsle över motorsyckeln och trevade med högerfoten efter kickstarten. hotorn var lättstartad och när han prövande vred på det eluppvärmda gasreglaget sprutade den ut gråvit avgasrök ur det kromade avgasröret ackompanjerat av smattret från cylindrarnas herkuliska ansträngningar. Joppe gich nedför trappen och kände efter att skinnstället var ordentligt hopsnört han tog på sig den äggskalsformade hjälmen och gränslade den långa renskinnsklädda sadeln bakom ryggen på kusinen. han vinkade åt linnea, satte fötterna på de bakre fotpinnarna och tog tag i thorulfs breda bälte medan denne, med stövelspetsen lirkade upp växelpedalen tre hack varpå han ökade gaspådraget, släpte kopplingen och styrde ut genom grinden i sydlig riktning .De grovt mönstrade däcken lämnade tydliga spår i gårdsgruset när de accellererade ut från gården och bort längs vägen. De färdades nedströms älven, på dess västra sida. Vägen löpte i den djupa ravin som årtusenden av strömmande vatten hade skapat, den 400 meter höga bergåsen Allevare reste sig till höger om den och försänkte bitvis vägen och älvdalen i skugga då solen stod långt i väster.efter en dryg mils färd svängde Thorulf till höger in på en mycket stenig och oländig stig. Joppe misstänkte att det rörde sig om ett uttorkat vattendrag som de nu färdades i uppåt bergskammen som reste sig framför dem. <thorulf parrerade skickligt besvärliga stenar och ytliga rötter som hela tiden ville förhindra deras framfart. De grovt mönstrade däcken greppade säkert mot underlaget och utan vare sig omkullkörningar eller motorstopp tog de sig upp till bergsryggen varifrån älvdalen visade sig som ett vykort i all sin prakt.
” tänk om man hade gett fanken i att reglera älven skulle vattnet nått ända hit upp” tänkte han för sig själv och observerade att thorulf hade börjat nynna på sámi Soga lavllat, igen. joppe måste erkänna för sig själv att hans förståelse för kusinens idéer växte sig allt starkare, inte minst nu när han och linnea hade börjat planera sin gemensamma framtid. de frågade sig allt oftare om den fanns i dessa bygder eller om de också skulle hamna i något miljonprojektområde i nå´n storstad i södra Sverige. ”då måste vi ju byrta namn.” hade linnea förskräckt påpekat annars hade vi väl fått heta rimmat fläsk eller nå´t så´nt”.
” där löper en tertiärledning”. upplyste han joppe som tittade förvånat på kusinen;”och” sade han med ett tonfall som svämmade över av frågetecken.”det är en 10kv ledning som efter kvartär stationen kör ut hushålls och stadsel på 240V”.undervisade han vidare. Joppe började känna sig obekväm, både han fästmö och kusin var tydligen mer pålästa och kunniga än vad han var. detta var inte bra för en representat för orginalbefolkningen. han borde veta mer, men än fanns det tid att skaffa sig kunskap och visdom och Joppe eftertraktade det senare mer än den bokliga kunskapen. hans farfar hade sagt till honom att: ”bara man var hjälpligt läskunnig kunde man skaffa sig boklig kunskap, visdom däremot var man tvungen att leva sig till”! det var kloka ord som Joppe hade tagit till sig. Hhan kände att hans visdom ökade för varje dag han fick leva tillsammand med sin Linnea
Han hade, som thorulf, krängt av sig skinnjackan och satt på en flat sten och njöt av tystnaden och utsikten. där de nu befann sig gick berget i dagen och röjde spår efter civilisationens inkräktare som butit loss en hel del mineralprover ur berget på sin jakt efter exploaterbara fynsigheter. ”är allting häruppe till för allmänheten i hela världen”? väste Thorulf medan han sökte med blicken efter bergsryggen, ”bär, svamp, vilt, vatten, mineraler, människor. allt är tydligen en del av allemansrättigheten, då är det bara vi som skall stå för allemansskyldigheten”. joppe tyckte att thorulf var retoriskt begåvad. det var väl genomtäkt och helt rätt formulerat. han fick lust att själv börja nynna på sámi soga lavllat. visst var det mer än en filosofisk konstruktion, men; om någon hade en rättighert måste rimligen någon annan ha en motdvarande skyldighet, någon sorts sociologisk variant på Newtons andra lag om kroppars rörelse. Ju mer han tänkte på historien ju mer delade han uppfattningen att; ”de var ett våldtaget folk i våldtaget land utan rätt att försvara sig mot angreppen.” ”Nu är det bäst jag kokar oss kaffe, innan jag blir terrorist.”mumlade han till den förvånade kusinen, jag tar vatten från den där lilla strömmen som kilar ned mot älven”. sade han och pekade med den sotiga kaffepannan i riktning mot en liten bäck eller snarare rännil som plaskade rogivande på sin väg mellan stenar och klippor. medan han fyllde kaffepannan med kristallklart vatten hade thorulf gjort upp en eld och tillverkat en trefot över elden, där de kunde hänga kaffepannan, medan Joppe plockade fram torrkött, tunnbröd och en näverdosa med två fack vilka innehöll kokmalet kaffe och socker”har du inget salt?” undrade Torulf menande. medan joppe fyllde näven med doftande kaffe och vidarebefordrade det till kaffepannan.
” varför sprider du så´na skrönor och fördommar? nog vet du varför en del av våra fäder saltade i kaffet. det var inte för smaken utan för att kompensera för de salter som saknas i vatten från smält snö”. nu fick Joppe också vara undervisande och det kändes väldigt bra. medan han skar lövtunna skivor av det torkade köttet med sin egentillverkade, synnerligen vassa slidkniv med det handsmidda bladet av kolstål plockade Thorulf med de farliga innehållet i sin axelväska. ”tänker du verkligen göra nå´t med de där prylarna?”undrade joppe samtidigt som han doppade en tunn skiva torrkött i kaffet.
”känner du aldrig att du vill slå tillbaks?” kontrade Thorulf och tryckte försiktigt in en bit svart krutstubin i en av de aluminiumliknande sprängkapslarna han nöp försiktigt ihop den mjuka metallen kring stubinen så att den inte skulle falla ur sitt trånga hål
”onkel min, berättade att en del använde tänderna när de skulle fästa stubinen i tändhatten, men det kunde, i sämsta fall, innebära att de blev både tandlösa och väldigt olevande. Det fanns speciella tänger för detta ändamål men gerillan i Norge hade oftast bråttom och fick improvisera vilket gjorde deras sysslor till rena kamikazeuppdragen. Thorulf förfärdigade fem sådana sprängkapslar innan han tog sig tid att njuta av kaffe och torrkött. han hade som. den borne gerillaledaren utänkt ut mål och strategi för sitt självpåtagna uppdrag. det var en tertiärleding en bit norrut efter bergskammens östsida. de plockade ihop sitt improviserade läger, tog ånyo på sig skinnställen och grenslsade motorsyckeln. Nu gick färden rakt fram genom terängen och var betydligt obekvämare än resan uppför den torra bäckfåran. Joppe började känna sig smått åksjuk men kusinen visade prov på sina terägkörningskunskaper och sparde inte fordonet utan njöt av varje hopp de gjorde som var längre än tre meter. joppe höll i sig för glatta livet i kusinens bälte samtidigt som han undrade över odsen att komma helskinnade från denna vådliga utflykt dessutom växte det upp nya mörka ovädersmolm i väster han började också fundera över de insikter som umgänget med thorulf hade fört med sig, han hade hört att staten ville upplåta lappmarken till internationella militära övningar samövningar mellan NATO och svenska flygvapnet skulle ske eftersom det var så glesbefolkat att ingen skulle störas var ett argument han hade hört.att renarna skulle få missfall i ”ren förskräckelse” tog man ingen hänsyn till och nedfallande flygplan var väl inte farligare än nedfallande rymdskrot från ESRANGE men för stunden oroade han sig över hur mycket innehållet i kusinens axelväska skulle tåla av den omild behandlingen, innan det skulle skick dem raka vägen till förfäderna. måtte alla seitar vara dem nådiga htänkte han och skrek orden i örat på kusinen som genast hittade ett spår för sin språkliga humor;” seiten må vara oss nåjdig skrek han huntert tillbaks över axeln samtidig som han väjde våldsamt för en halvt förmultnad trästam som var översållad med Linnea arctica. joppe uppfattade den vackra synen somm ett gott omen och lättade lite på sitt krampaktiga grepp han började känna av mjölksyran i benmusklerna av att tvingas parrera alla ojämnheter i terängen dom hotade att kasta av dem i närmaste stenröse och de var måttligt attraherade av en sådan avslutning på färden. De färdades under en av kraftledningarna i riktning norrut.Under kraftledningarna var det röjt och ganska lättframkomligt ovanför dem glittrade de silverfärgade välspända
feral-linorna; det var ledningar som bestod av en stålvajer om viken det spunnits ett yttre hårdslaget hölje av aluminiumtråd och dessa glänste som silver i solskenet. om de följde linjen skulle de komma fram till en kvartärstation som thorulf hade utsett som mål för utflykten. efter tjugo minuters skumpande över stenar och genom ljung och mossa såg de två bruna impregnerade stolpar resa sig mer än tio meter mot den ljusturkosa himlen, mellan stolparna fanns två gröngråa burkar med kykflänsar, monterade, var och en med tre anslutningar via blågröna skivformade isolatorer som spretade uppåt likt antennerna på något jättemonster från en annan värld. den ena ”burken” var för inkommande ledning från tertiärstationen och den andra var för utgående nedtransformerad energi som skickades vidare tiför att omvandlas till sammhällsnyttig 240 v tjänst. transformatorburkarna var oljefyllda för kylningens skull och de hade båda två, hört historier om hur åska eller annat fått oljan att koka så att transformatorhöljena exploderat och skickat kokande olja om kring sig som vore det r fråga om belägring av någon gammal riddarborg i sydeuropa på 1200-talet. Under alla omständigheter var det något som ingen av dem hade lust att ägna närmare fältstudier åt. och norskvädret med sin varmfront hade dörjat bygga upp cumulu nimbus stratos över bergkammen i väster. ”snart har vi nå´t skitväder över oss”. varnade joppe och pekade i västlig riktning. ” är det så begåvat att leka kring kraftledningar då?” Thorulf tittade på honom med självsäker kaxighet
” har ni svenskar inga åskfällor i kraftledningsnäten?” .nähä, flinade joppe i en stundens ingivelse av skämtlynne, men vi har utmärkta blixtlås”, som dessutom är en svensk uppfinning”. han nickade för varje stavelse som för att understryka överlägsenheten. ”all right!” knäpp igen jackan då så skall jag visa dig hur man gör”,flinade thorulf tillbaks och stegade bestämt bort till den öglebult som var förankrad i ett stort steblock och i vilken en grov staglina från den närmaste stolpen, var fastsatt med ett ordetligt,galvaniserat, vajerlås. ”tänk om det är en ´viero gierkie` som de borrat hål i” sade thorlulf med en rysning. då får de skylla sig själva” han fortsatte att muttra och började snart gnola på sámi soga lavllat, medan han fyllde öglan med en liten dysa sprängdeg i vilken han tryckte in ena änden på en lång bit pentylstubin , resten av den långa gulbeiga plastslangen drog han mot närmaste stolpe och började linda runt denna i prydliga slingor: ” Ett varv per tum virke” nämnde han för oppe med ett litet frågande tonfall. ”det är du som är le grand saboteur”. sade Joppe i underdånig ton och gjorde en överdriven, tillgjord honnör mot kusinen dom hade börjat ansluta en decimeterlång krutstubin till den ände på pentylen som hängde fri från stolpen pentylstubinen var egentligen inte en stubin i vanlig bemärkelse , dess höga brinnhastighet på fyra kilometer per sekund gjorde den till ett effektivt sprängmedel vilket lämpligen tändes med en krutstubin som brann med mindre än en fot i sekunden, han fläkte upp plasthöljet med sin vassa kniv , satte saman de två komponenterna och säkrade anslutningen med en bit isoleringstejp. Han tog fram en ask tändstickor och förklarde för Joppe hur man bäst fick fart på gamla tjärade krutstubiner, även om det regnade småspik, vilket det troligen skulle göravilken minut som helst.
han tog fram en tändsticka ur asken och satte tändsatsen direkt mot änden på krutstubinen.” Nuär det bäst du flyttar på dig minst tio meter bort”. ropade han till Joppe samtidigt som han drog tändstickaskens plån mot tändstickan. ett fräsande ljud förkunnade att stubinen var tänd. intensiva orangegula gnistor sprutade ur den flätade tjärstrumpan och med den grå röken spred sig doften av cordit. Torulf släpte det han hade i händerna och tog några raska steg bort från stolproten ,joppe hade hunnit en bra bit när han stannade upp och tittade tillbaks mot scenen för den stora smällen.
då kände han snarare än hörde hur pentylstubinen detonerade och kraftledningsstolpen kliptes tvärt av där stubinen varit lindad och stolpen lutade sig med hela ryngden mot staglinan. Just som han observerade detta, sprang öglebulten i bitar och spred metallflisor runt om stenen den var fäst i. I och med det fanns inget som höll stolpen på plats och lutningen blev allt svårare till dess ledningarna började brista i sina fästen vid isolatorerna och med ett majestätiskt brak, lade sig alltsammans till vila i den ljungklädda terängen. de nedfallande ledningarna sprakade och producerade blåvita gnistor som från ett svetsaggregat.” nästan bedre än 17 maj”
flinade Thoulf och applåderade sitt verk. ” nu blev det mörkt i Mattisudden”. konstaterade joppe för sig själv. Till Thorulf påpekade han att linjekontrollanter kunde uppenbara sig i vilket ögonblick som helst, de kände båda en tillfredsställelse i att de lyckats tajma övningen till ett magnifikt åskväder, linjekontrollanter skulle antagligen anta att stoppet på linjen skulle ha naturliga meteorologiska orsaker men de kunde trots det dyka upp när som helst. thorulf nickade uppfattat och instämmande. ”nu tar vi nästa stolpe efter linjen sade han medan han lyfte upp motorsyckeln. Det borde finnas en kvartätstation ilte längre norrut och och bortanför den borde vi hitta en sekundärledning med lite enklare stolpar”. predikade han initierat, då krävs lite endra grejor. Han kände att Joppe satt sig bakom honom och det blev signalen till att ge sig i väg från platsen. han såg det grovt mönstrade framhjulet studsa upp och ner i ljung och mossa för att hitta fäste nog att kunna styra ekipaget. de följde fortfarnade de uppröjda kraftledningsgatorna där visade det sig att många vilda djur också föredrog att färdas och det skapade små upptrampade s k viltväxlar som var lätta att följa och snart såg de den omgärdade transformatorstationen. thorulf kände ett stygn i hjärtat. Det var en likadan anläggning som orsakat hans kärestas tragiska förolyckande. som ytterligare en hälsning från fäderna dundrade åskan duktigt över bergkammen. de blåsvarta cumulusmolnens undersida producerade kraftiga blixturladdningar som fick nackhåren att resa sig på honom, han greppade hårdare om styret och såg fram emot nästa slag för Sápmi.
Precis som han sagt kom de till en annorlunda Linje med enklare fackverksstolpar och tre enkla ledningar som hängde över dem det var 40kv i ledningarna och det var tillräcligt för att grilla ett helt kompani om man inte var försiktig. ”här blir bra”!hojtade han medan han bromsade in vid en galvaniserad stolpe som mera liknade en mast med sin kackverkskonstruktion. ”avstigning för samtliga passagerare” fortsatta han i munter ton medan han, med väskan i ett fast grepp stegade bort mot stålkonstruktionen som höll uppe de spända ledningarna.”nu kan det bli det mörkt i mer än mattisudden”. sade han vänd mot joppe, förmodlige längre ner bortom Murjek.
”men nu sklall vi göra det lite uppkäftigare”, sade han samtidigt som han började klättra på utsidan av fackverket.”Håll utkik efter teasers !” ropade han till Joppe som för en gångs skull inte behövde skylta medsin okunnighet. teaser var en jonisering av luften som visade sig som en blåvit elektrisk urladdningsstrimma som sökte sig från jord uppåt mot molnbasen, det var i den joniserade kanalen som blixturladdningen så småningom kom nedbrakande mot jorden. det var ett fenomen som påminde om elmselden ute till havs.”Jag ropar ner dig om du blir självlysande”. svarade han så självsäkert han förmådde. thorulf var redan flera meter upp i den lättforcerade stolpen. han närmade sig den I-balk som monterats tvärs över stolpen och som höll isolatorerna till två av de tre ledningarna, han närmade sig försiktigt och trevande, han visste att det var en livsfarlig lekplats .Han hade en djärv plan. Han klättrade med en minröjares försiktighet till dess han kommit så högt upp att tvärliggaren ,I-balken, var i höjd med hans fötter. då tog han den sameflagga som prytt hans axelväska. Den, röd-blå tygbiten med solen och månen stiliserade som röd och blå ring med ett grönt och ett gult fält bakom dessa,hade han försett med krokar i de ändar som utgjorde flaggans lik, det var rediga krokar av galvaniserd stängseltråd, han stod upp på tvälbalken och undvek att komma i kontakt med någon strömförande detalj. Joppe som stod 8-10 meter nedanför var minst lika orolig för att turen skulle ta slut och åskan tilltog hela tiden. Plötsligt vände sig thotulf med ryggen mot stolpen och tog ett språng rakt ut mot den västra ledningen, han fick tag i den och hängde fritt över marken medan han gick armgång några meter norrut. Joppe som trodde han skulle dö av ren förskräckelse kunde bara stirra storögt på sin galna kusin och med en viss beundran och stolthet notera den cirkuskonst han just utfört framgångsrikt. Thorulf flyttade över sin tyngd och hände enbart med väster hand om ledningen, med den högra fiskade han upp flaggan och lyckades med konststycket att hängaupp krokarna på ledningen. när han kände sig nöjd med insatsen släpte han bara ledningen och lät tyngdlagen göra resten, han landade mjukt som en fallskärmshoppare, böjde benen och rullade runt i ett par kullerbyttor innan han satte sig tilrätta med armarna runt knäna och begrundade sitt verk, nu hängde den samiska flaggan från en kraftledning som ingen kunde komma åt med mindre än att man riskerade livet. han andades upphetsat och eufori fyllde honom tillsammans med mängder av adrenalin. Så här efteråt kändes det nästa chockartat.
han tittade upp när han blev medveten om att Joppe stod framför honom och tittade klentroget men beundrande på honom. ”är du inte död?” undrade kusinen och försökte begripa det han just bevittnat. ”inte mer än tidigare” menade Thorulf och kände för sälkerhets skull efter om armar och ben fanns kvar där de brukade vara. ”men... du klängde i en högspänningsledning utsan att bli det minsta grillad”. Joppe hade svårt att bli klok på vad som hänt framför ögonen på honom. ”har du sett fåglar ta skada av att slå sig ner på kraftldningarna?” frågade Thorulf magisteraktigt. de sover som stockar med ett par hundra kilovolt kittlande mellan tårna”.
!men är du nå´n jädrans kråka, du,då”? undrade joppe som fortfarande tvivlade på sina sinnen. ”Jadå, och nu skall kråkan bygga sig ett bo i den här stolpen sade han bestämt medan han klappade det galvaniserade stålskelettet. han kände efter i väskan att han hade de grejer som han behövde för ytterligare ett litet fyrverkeri.
”du håller fortfarande lite teaserkoll va?! ropade han till joppe som slagi´t sig ner på en sten och väntade förväntansfull på nästa cirkusnummer från sin galna kusin.
Thorulf hade just tagit ett fast grepp om ett par av de pinnar som bildade det rutmönstrade fackverket. han lyfte prövande ena foten för att hitta fäste för den fortsatta stolpbestigningen, då Joppe såg ett svagt skimmer som ett litet lokalt norrsken sprida sig från masten. han skulle just till att ropa tillbaks thorulf då han kastades baklänges av en mäktig tryckvåg, samtidigt som han blev bländad av ett intensivt orangegult ljus. dånet hörde han långt efter att han hämtat sig något.
I ögonvrån hade han noterat att thorulf hade slungats ned från stolpen och kanat flera meter i mossan. tack vare skinnstället och skalmansskyddet gled han bekvämt över marken utan att ådraga sig en skråma.”!här kan man inte ligga och dra sig”.
flinade thorulf medan han tog sig upp på fötter, borstade av sig, mest för syns skull, och vinglade lite vimmelkantig: ”det var ett jäkla oväsen här och så finns det de som åker hit för attn uppleva tystnaden”. det var en tystnad i 110 Db(decibell) andades han ur sig häftigt medan han skakade på sitt omtöcknade huvud.
!men åskan måste haft det goda mer sig att alla kontrollstationer för nätövervakningen måste ha betett sig som flipperspel på stereoider, när åskan dundrade ner och ”blixtlåsen” inte kunde avkleda energisprången, hel enkelt för att minst ett av dem ligger och fräser av sig därborta vid kvartärledningsstolparna”. han kände sig nöjd med det kaos han visste att de bidragt till. även om han nu visste att mycken möda skule läggas på att ringa in honom och Joppe. Han gjorde sig inga illutioner om att komma undan helt och hållet. De spår de lämnat efter sig i terängen kunde upplysa duktiga kriminalteckniker om en hel del. de städade undan resterna av sin lilla rastplats, så noggrannt som det var möjligt, ovädret hade tilltagit och det regnade kraftigt vinden som uppstod i det lågtryck och uppvindar som det stora bymolnen skapat, slet också i dem. !”nä, nu mådet vare nock”! sade Thorulf bestämt. ”nu drar vi hem till värmen. oppe var inte sen att hörsamma önskningen och med fötterna stadigt på de bakre fotpinnarna, hängde han med så gott han kunde i färden nedför bergkammens ostsida, de observerade att åskvädret förflyttat sig österut och blixtarna stod som staketpinnar av eld mot den östra älvstranden. ”ingången till Edens lustgård, vaktades på samma sätt”tämkte joppe och kände sig sopm dam på väg till sin eva. de sladdade ut på vägen och styrde kosan norrut längs med älvfåran och snart skymtade Joppe huset med den vita grinden. Thorleif saktade farten tillräckligt mycket för att Joppe skulle kunna ta en språng bakåt från sadeln och småspringande kom han in på gården, fortsatte uppför trapporna och in i huset där Linnea satt och väntade på honom. Putin komm springande och hoppade uppoch slickade honom i ansiktet. ”min älskade lappgumma”, tag lärdom av detta intelligenta djur;så hälsar mwn husets herre”! Linnea flinade mot honom och undrade:” vill du ha mat och vatten i skålar på golvet också?”
Framför henne på bordet i vardagsrummet stod deras gamla mobiltelefon, det var en stor klump av det åldriga 410 systemet, en ericsson hotline med de karäktiristiska orangefärgade lysande knapparna.
” ringer du
Hasse tellemar?” frågade han sin fästmö, samtidigt som han sjönk ned i soffan bredvid henne. ”nej, Tok, heller”. jag kollade bara hur långt ner åskan ställt till fanstyg”.
” det är nog problem ända ner till Boden, skulle jag tro”, sade han lite kryptiskt och kysste Linnea passionerat. Thorulf var på väg bort från trakten i god fart, han närmade sig dammen vid ligga kraftstation och han krängde av sig axelväskan och började svinga den över huvudet. När han passerade över dammen släpte han greppet om väskans remmar och såg den flyga i en vid båge över räcket och ner mot den,nu nästan, torrlagda älven nedanför dammen, där skulle den försvinna så fort man öppnade damluckorna igen. ”men tänk om någon fiskt tror att innehållet i väskan är ätbart och det kan innebära att någon fritidsfiskare i framtiden skulle få sig en riktig överraskning om han stoppar in den i ugn spränd anka i all ära, men spränd lax, var vät överkurs” tänkte han och tittade ner mot det lilla vattendragetmen nu låg bevisene bevisen och flöt på den grunda älvfåran.Medan ovädret rasade av sig och drog vidare österut satt Linnea och Joppe hopslingrade som ett par tonåringar som just upptäckt skillnaden på tjejer och grabbar, ” Tror du vi kan bo kvar här, i framtiden”? undrade Linnea och såg allvarligt på oppe.” vad skall vi leva av?”fortsatte hon oroligt. ” jag vet inte om jag vill försörja mig på tennbroderier och rotslöjd medan du tillverkar lappknivar med renhornsskaft och rennäringens framtid är minst sagt osäker”. vi får nog börja täka på att röra på oss”, annars är risken att vi blir som Thorulf, och det känns inte heller så lockande”. ”men vi är ju till för turisterna,”min älskade sade han sarkastiskt högtravande, vi skall ju utgöra ett pitoreskt inslag i miljön”.
Joppe tog hennes händer i sina, ställde sig på knä framför henne ochsåg allvarsamt in i hennes vackra, uttrycksfulla ögon;” som jag ser det har jag två möjliga vägar att välja på”.sade han så häftigt och intensivt at linnea ryckte till av förvåning, ”antingen blir jag aktivisst och terrorist eller så satsar jag på att bli politiker”. han hade sällan varit så allvarligt övertygad om att han måste välja väg, inte bara för sig själv och sin framtida failj, utan för allt det som han trodde på och höll heligt i livet, för hela sápmi.
”men då måste du lova att bli finansminister” sade Linnea bestämt
”jaha” svarade joppe korthugget, varför då? ” du vet väl att alla andra politiker får stå i kö för att få hans välsignelse till deras idéer. det är han som har den riktiga makten!”
Han kände att det verkade lite överambisiöst, men ändå värt att ha som mål och drivkraft, att ge sig in i politiken var ingen enkel uppgift. Det skulle ställa helt nya krav på honom och på hans familj också, det krävde både eftertanke och gonomgående resonemang med linnea och resten av deras familjer, men valet mellan parlamentarism och rerrorism var inte svårt även om en liten separatistisk låga var tänd hos honom, men trodde han att linnea och han kunde hantera den kulturella vägen. Han sköt henne milt ifrån sig ocj reste sig upp med alla sina 177 centimetrar på plats:” jag skall nog ta en dusch, så att fjällan får nåt rent på sig till natta”. flinade han mot Linnea. ”så jag skall tvingas använda ett lapptäcke i natt”,kontrade hon fnittrande ”det gick ju bra på fjället och där hade vi inte någon dusch,” fortsatte hon i samma tonläge Hon kände tillgivenheten till sin fästman växte för var stund de var tillsammans. om han av någon ödets nyck skulle hamna i huvudkommunen och riksdagshuset, skulle hon naturligtvis vara hans stöd i allt han kunde ta sig för, även om det inte känndes lockande att eventuellt uppfostra barn i de trakterna. men på de breddgraderna kunde hon också kanske finna något intressant att ägna sig åt hon ansåg sig tillräckligt begåvad för att till och med ägna sig åt studier i någon form.
”vi måst´ju hitta på nå´t även om vi blir sörlänningar”. du blir politiker och jag studerar till journalist så kan jag göra avslöjande reportage om dig”. skrattade Linnea kärleksfullt. Joppe stt bredvid henne och smekte henne försiktigtpå magen.
”här kommer vår framtid att finnas”. menade han bestämt och det är dags att vi börjar vänja oss vid tanken och börjar träna inför det som skall bli vår lillelapp” sade han så mjukt och kärleksfullt han kunde.”inte får du kalla honom för Lillelapp, då kommer någon säkert att kalla hom för ;postit” min underbara stolliga Lappgumma”! sade Joppe bestämt och bar in linnea i sovrummet. de log lyckligt mot varandra och solen sken utanför fönstret och regnet och åskan hade dragit vidare österut.
