Jag var en gång!
Jag var framgångsrik i mitt arbete, Jag kunde mycket, Jag kunde spela och sjunga, jag var en underhållare,
Jag kunde entusiasmera och leda. Ja kude skriva, jag kunde måla, jag kunde utrrycka mig i de kulturella kontexterna. Jag var någon som räknades, i vardagen.
När allt dtta positiva och behagliga blivit en naturlig del av mitt liv, kom det svarta nolnet av elände emt ig. Utan , närmare förvrning, togs allt detta från ig,när en svår stroke, vill ända mitt kiv.Jag, övelevde, fysskt, tack vare min hstrus, obändliga tropå våra möligheter och bergfasta förvissnng om att , mina dagar , icke, var till ända.
Men jag knde icke hitta mna förlorade förmågor. Jag upprepade, för mig själv, i ensam besvikelse;” jag var en gång.Nu är jag, icke mer!
Detta mantra blev till en daglig sjlvömkan och livet tycktes mig, allt mindre värdigt ch intressant
Ånyo, vr det min Hustrus, ro och förtröstan, som höll mig flytande, när mörkrets demoner, vill dra ner ig i djupet. När Livet gör en helomvändnng, är det nära till att, förlora livets kompasskurs, sådan den givits, vilvets vegynelse. Med Stora framgångar, blir motgångarna, monumentala och misstron till sig själv blir till en allenarådande , destruktiv, sörja av förlorade förmågor och möjligheter. Idetta träsk av ångestladdad; missar; utvecklas en djup och omgivningsfrånvänd egoism och narcisism; vilket är en destruktiv väg; som tkrävr; ofantlig kärlek och förståelse; från den omgivning; som inte bar är social terapi; men än mer en livboj och räddningsflotte den, förödande, livsstorm som river upp, allt som är tryggt och invant.